När man blir gammal så drömmer man sig tillbaka, det har jag hört berättas om.
Man drömmer rosenröda drömmar påstås det, kommer bara ihåg de ljusblå molnen.
Skolan låg hundra meter ifrån byvägen, nedanför lärarbostaden. Rödmålad träbyggnad med småskola och folkskola, rejäla korridorer å en slöjdsal. Säkert nåt förråd å städskrubb. Och en automat att dricka vatten ur. I klassrummet en rejäl vedkamin (nej jag är inte född på 1800-talet) att torka sockor å pjäxor när man varit ute och slitit med sina ovallade träskidor. Möjligen med ett lager av blå Swix burkvalla. Utanför en grusad gårdsplan med flaggstång. I vinkel mot skolhuset låg uthuslängan med redskapsskjul och alla dassen. Ryktet gick att Lisbeth på Söderlund hade slagit brännbollen ända över uthusbyggnaden. Det mäktade ingen av oss killar.
På andra sidan landsvägen, uppe vid skogsbrynet där låg missionshuset å snett bakom det min älskade fotbollsarena –Stora Plan. Med riktiga fotbollsmål. Där huserade IK Viking och där fick man ett riktigt medlemskort när man blev medlem.
Där levde jag min sockersöta barndom med Fröken Hulda å Magister Mossberg. Där var jag rädd o blyg för flickor och redan då försökte jag spela pajas för att finna en plats.
Det lyckades aldrig. Jag blev mobbad, oavbrutet mobbad i åratal. Hjälpte inte att ordet inte var uppfunnet, verkligheten var lika djävulsk för det. Det finns alltid nåt att mobba för. Glasögonorm, Jesus eller Plugghäst.
Lärarna i den idylliska skolan med äppelträd å skrubbmärken på knäna såg aldrig något. I den skolan fick jag lära mig skriva med höger hand. Jag är vänsterhänt. Jag tycker det är ganska roligt med matte. I helt vansinne kappräknade jag å en klasskamrat igenom räkneboken på bara några månader. Belöningen för denna bedrift blev att jag varenda matte-lektion istället fick sitta med välskrivning(!)
Det roliga jag kommer ihåg från denna tid var när Magistern berättade om Asa-tiden. Om Tor, Oden och Balder. Vilka häftiga sagor! Precis så roligt som Du skulle tycka ifall Du satte Dig och läste Bibeln. Läste om Jona som överlevde i havet genom att bli slukad av en enorm fisk, om Simson som var starkare än alla så länge han hade sitt långa hår, om krigaren Bileam som blev stoppad av en åsna som började prata med honom.
Dessa berättelserna kunde jag redan. Jag hade så många gånger suttit däroppe i missionshuset i skogsbrynet och räknat spikar å kvisthål i takpanelen. Men Sleipner å Ratatosk var nya bekantskaper.
Du minns fredan som gick, varför vi firar den?? Trettondagen alltså. Det påstås att vi firar den till minne av Tre Vise Män. Tre Vise Män som kom från Österns länder. Det är nåt för norrmännen att betänka. Eller?
I dagens verklighet börjar jag fundera på ifall vi överhud taget kan minnas några Visa Män. Som världen ser ut med krig, lämmeltåg av flyktingar, översvämningar å torka å egoism så tror jag ibland att vi glömt att det kan finnas Visa Män.
Jag drömmer mig tillbaka till folkskolan och tror att vi lever som Asar. Vi har fest varje kväll, vi slaktar Särimner och steker hans underbara kött. På taket till Valhall står geten Heidrun och äter av Världsträdet Yggdrasil. Är man törstig så kan man mjölka Heidrun, från hennes spenar kommer äkta mjöd.
Sedan kommer en lång natt så att t o m den som festat väldigt länge kan sova ut och vakna utsövd och se att grisen Särimner som vi slaktade igår kväll går å bökar i leran.
Evig lycka hur vi än beter oss. Hur länge fungerar den sagan….???