Jag har många handikapp.
Jag är färgblind å jag har tummen i armbågen. Jag har hemskt dålig blodcirkulation å jag fick aldrig bättre än BC i välskrivning. Jag har inte alls ont av att nån sjunger falskt heller.
Jämför man med Lena Maria Klingvall så är det svårt att klaga. Lena-Maria, den duktiga sångerskan och konstnären som inte har värst många armar o ben som fungerar, hon säger så här Ont? – jag har alltid haft ont så jag tänker inte så mycket på det. !!!
Hurpass illa är det att ha ett handikapp.
Att inte va perfekt alltså.
Man kan va född med ett handikapp eller man kan förvärva det under livets gång.
Man kan födas med Downs Syndrom å man kan hamna i rullstol efter en trafikolycka.
Tar livets mening slut därmed?
Vissa handikapp kan vi inte med vår fantasi föreställa oss innan vi sitter med fingrarna fast i syltburken.
Jag beundrar många människor.
Jag beundrar Uno, Peder, Sara å Jan.
å riktigt mycket beundrar jag Matts. å riktigt riktigt mycket beundrar jag Matts familj.
Matts levde det vanliga livet som jag å Du. Mitt i livet var han när det small. Fick en kraftig hjärnblödning fast han bara var fyrtio.
Han klarade sig bra. Du ser inget, inget alls på Matts. Skulle möjligen vara att han fått flytta ut livremmen något hack. Garanterat att han hälsar lika glatt å vänligt på Dig som han alltid har gjort. Det gjorde han även när jag besökte honom på sjukhuset bara några veckor efter att olyckan skett. När jag besökt toan och återkom efter fem minuter hälsade han lika glatt på mig igen så som han inte mött mig förut.
Där är Matts handikapp i ett nötskal. Där är Matts familjs handikapp i ett nötskal. Kortminnet försvann. Kortminnet som vi brukar bara hela, hela tiden.
Efter sex års slit är Matts idag oerhört mycket friskare. Ja – intellektuellt sätt har han aldrig varit sjuk. Bara handikappad. Livet hann(d) i kapp honom. Alltid för tidigt.
Matts med familj har med mycket träning, med hjälpmedel i mobil å almanacka, med ständiga påminnelse-lappar och med klara rutiner kommit så nära det normala livet som de kan komma.
I sex år har Matts å Lotta slitit för att finna ny livsformer. Det är samma Matts å Lotta ändå är det något helt nytt. El-firman måste Matts avveckla, han fick tänka i helt nya linjer. Helt nya rutiner för hela livet. Du vet – när man väl kommer ihåg vad som hände i skolan på 1970-talet men inte minns vad det är för ärende som Lotta just skickat mig när på stan för att uträtta.
Att leva med detta – dygnet runt, året runt!!
För mig är Matts å Lotta vår kommuns stora hjältar för de har inte gett upp. Just nu planerar och projekterar de för nytt boende ute i skogen i Karlanda. En plats där rådjur och älgar trivs och där det finns plats för ett garage nog stort för Matts alla bilar.
Efter rehabilitering och omskolning är Matts sysselsättning på väg in i en helt annan riktning. In i ett arbete i närkontakt med andra. Med ungdomar, med den som hamnat lite på sned, med den som kanske inte så många ser.
Här är Matts klippt och skuren.
Alla dras på ett naturligt sätt till Matts som alltid har nåt att prata om. Och alltid har tid att lyssna.
Det är så pass häftigt så när jag fick förmånen att vara på Bullkyrka utanför hotellet tillsammans med Matts häromveckan så säger Matts stilla å försynt Tänk att det kunde bli så bra! Hade jag inte råkat ut för min hjärnblödning så hade jag aldrig kommit in i det här livet
Det är STORT!
Att orka se det positiva, att orka utnyttja det goda i något där nästan alla vi andra bara gått och dragit en filt över oss och blundat.
TACK för att ni finns Lotta o Matts!!