Vill Du börja veckan med en ordlek tillsammans med mig?
Ju Förr Desto Bättre.
Jag pratar om HasseåTage. Ordvitsarna och ordvrängningarnas stora Mästare. Ordvrängningar med Mening.
I en monlog förklarar Hasse just detta med Livets Mening. Livet är som en spårvagn säger han, man får kraften uppifrån. Å ha säger att Livet är som en påse, man äter opp det gottaste…. å Hasse fortsätter att inveckla in sig i Livets Mening utan att lyckas trassla sig ur.
Kan rubriken ovan var en sån röra som man typ kan tolka vad man vill ur
I K R R
S Å
Ja vad är LIVETS MENING
Enligt Douglas Adams som skrev Liftarens guide till galaxen så är Meningen med Livet – 42.
Det torde också kunna ifrågasättas.
Alltså. Dock – Ponera att Livet är IKRRSÅ. Det kan det väl vara lika gärna som Adams påstår att det är 42. Eller…
Då gör vi som Hasse, vi blandar påsen och ser om vi finner det Gottaste.
Vi skakar om i påsen och kikar vad vi kan få ut. Vi blandar om de där knäppa bokstäverna och ser om vi kan få fram ett meningsfullt ord. Vi plockar om bokstäverna och vi lyckas få ihop orden KRISÅR och RISKÅR. Det är väl där man befinner sig idag. Kanske. 30-årskris, 40-årskris, 50-årskris å Pensionärskris. Mentala omställningar i ens psyke. Riskår för allt möjligt ifall man läser Hälso-tidningarna prudentligt. Du kan finna allt ifrån stroke till ahlzeimers.
Så var det med den gottepåsen.
Vi skakar en gång till. Vill tro att det kan finnas nån meeer Mening. å titta………………!!
Vi finner ordet Å R S R I K
Detta gilla jag mera. Helt plötsligt blir värt att leva!
Istället för att fokusera på Krisår och Riskår får jag tänka epitetet ÅRSRIK. Tänka att jag faktiskt fortfarande är meningsfull. Jag och en del av Du som läser har en erfarenhetsbank som är värdefull. Nåt som vi kan plocka ur och dela med sig utav.
Jag hör till de som vill röra mig generationslöst. Å dum som jag är tror jag att min ålder inte är ett handikapp. Jag gillar att umgås med Uno, Rasmus, Mortaza, Torsten, Stina, Amelie, Andreas, Kenneth, Per-Ove, Gerd, Anna, Lasse å Hillevi.
Det är lila roligt att få årsrika erfarenheter delade med nittio-årige Uno i Slemtegen som att bli utfrågad av en halvt dragen tonåring en bullkyrkenatt utanför hotellet.
Jag – och kanske Du – glömmer både viktigt och oviktigt. Men Curt, min gode magister i folkskolan trummade i oss elever att vi skulle lägga saker på minneshyllan ”som lutade inåt”, dvs där det inte ramlade bort. Och vid 65 års ålder är det fortfarande bra mycket som finns kvar på den inåtlutande hyllan och som man kan bruka när intellektet i övrigt inte räcker till.
Heja, Heja Livskamrater, låt oss använda den inåtlutande hyllan, gå ut i Livet med högburet huvud, bruka vår livserfarenhet och dela med oss. Då fattar kanske oxå dom där klyftiga att det finns ett roligt liv bortom datornördigheten och prestationsprestationen och vi blir VÄNNER.
