DIMMAN

Visa inlägg

 

 

Nu har jag exakt präcis åttiåtta dagar kvar tills jag kan titulera mig pensionär.

 

Ett intressant nytt skede i Livet.

Givetvis innebär det att mentalt ställa in sig på ännu ett annorlunda liv. Givetvis kan man fundera på ifall man inte längre är behövd. Givetvis känner man sig väldigt stel. Givetvis……

 

Givetvis mår man väldigt bra.

 

 

Det finns bara lite rädslor

Det som jag tror skulle va det värsta framtida scenariet – det vore att man gick in i dimman.

Att ens personlighet suddas ut. Att man inte längre skulle ha kontroll översitt eget liv.

Eftersom bägge mina föräldrar försvann in i dimman vet jag en del av detta tragiska. De gjorde det på ett annorlunda sätt, men ändå. Bägge drabbades genom olyckor. Pappa inte fyllda sjuttio ramlade så olyckligt i lagårds-arbete att han spräckte skallbasen. Och blev aldrig pappa mer. Mamma utförde en heroisk insats när hon fortsatte sköta jordbruket samtidigt som hon vårdade en sjuk make. En make som var så illa däran att han ibland ville rymma hemifrån på nätterna. Stålmamma höll honom kvar i sängen och Stålmamma överlevde detta. Trettio år senare när hon närmade sig 90-strecket blev hon liggande efter en lårbensfraktur och detta påverkade även hennes mentala hälsa.

Men jag känner ju folk i min ålder som redan är borta i Dimman elller som ser ut att förirra sig in dit just nu.

Det känns så overkligt, så orättivst, så totalt värdelöst!!

Hör Ni vad jag säger!! Inte en enda relischös floskel i hela världen skulle få mig att ändra på denna min åsikt.    SÅ ORÄTTVIST….SÅ TOTALT VÄRDELÖST!!

 

Det finns de som frivilligt går in i dimman varje helg. Eller t o m oftare. Fast de vaknar ändå åter till en grym bakfull verklighet. Även den dimman skulle jag fasa för. Fastän salig Far vrider sig i sin grav så är jag inte helnykterist. Han sparkar nog opp kistlocket när jag säger att öl är gott. Till en saftig biff eller efter en svettig motionsrunda. Men skulle jag gå på fest och ta dricka så att jag tappar kontrollen över mig själv, då skulle jag skämts knoppen av mig. Jag vill veta vad jag gör!

Jag skulle inte ens vilja supa i smyg. jag vill inte va HemlighetsFull

 

Krämpor har vi alla vi över femti, mer eller mindre. annars är vi döa som grannen fick pådyvlat på sitt halvsekelkalas. Vaknar Du opp en söndagsmorron femtio år gammal å inte har ont nånstans, Då Är Du Dö..

Dessa krämpor är ibland inte särskilt roliga, men visst är de peanuts när vi jämför.

Vill jag överhuvud taget leva så vill jag förstås veta vad jag gör. Jag vill vara medveten.

 

Jag hör nog de där försvaren som kommer. De är inte medvetna om sin situation, kanske de mår ju så bra.

Jag vill inte bara “må bra”, jag vill va me.

Så som jag är idag. Möta Dig som Medmänniska. Känna Ris å Ros.

 

Av allt som är märkligt är detta en sak som jag inte kan acceptera.

 

En sak som jag överhuvud taget inte kan se Någon Mening med.

 

Men än så länge kan jag bråka.

Det kanske jag kan i många år till??

 

Jag känner ju ändå mina häftiga idoler som snart är nittihundra och fortfarande  är med på banan i högsta grad.

Märta, Ingmar, Mimmi, Uno, Janne, Stina, Erik, ……………

å inte minst Stålmamma Ruth som levde helt utan hemhjälp eller något ända till 89 årsålder

 

De är mitt hopp.