Jag är så imponerad av Uno.
89 år och blind.
Jag var lika imponerad av Bente.
Förlamad sen barndomen. Cancer-spöket åt opp henne till slut.
Alltid varit roligt att möta Uno och Bente.
för de har alltid mött mig med Förväntan.
Utifrån sett har livet krympt, men Uno o Bente – och sååå många andra – Lever Livet i den (som vi tycker) skärvan som är kvar.
När jag var ordförande i Missionsförsamlingen åkte jag gärna till Uno för att diskutera visioner.
När jag bara ville höra någon som kunde formulera språket med glans, som kunde vara både vass, kärleksfull och bitskt intellektuell då gick jag gärna till min ”nabo” Bente.
Jag och Du har även mött dem som tappat livsgnistan.
När mormor dog 84 år gammal så lämna morfar in rocken efter tre månader. Vad hade han kvar att leva för?
Det fanns ändå något vackert i det.
Betydligt hemskare var det att se min barndoms granne bara tyna bort.
En livstragedi när maken dött, när friska gammelmormor lämnat jordelivet och Elsas dotter inte var pyskiskt frisk. När Elsa förstod att inte heller dotterdottern var frisk så slutade hon att leva.
Under en kort period blev hon alltmer en skugga innan oxå hon lämnade livet för gott.
Detta är femtio år sen men jag glömmer inte hennes tomma ögon.
Fasansfullt.
I media får vi dagligen höra om alltfler ungdomar som tappar gnistan.
Om åttaåringar (!!) som tycker att de är för tjocka, om tonårsflickor som inte orkar leva opp till rådande samhällsideal, om ett samhälle som föröder istället för att stärka.
Vi som levt stor del av livet och haft förmånen att i Minnesbank få ha ett kapital – vi är viktiga.
Vi är inte duktigare, men förmånen att fortfarande få leva med Förväntan bara måste vi sprida runtom oss.
Med levande ögon behöver vi betrakta ett-åringen, åtta-åringen. tonåringen, trettio-åringen å pensionären.
Leveande ögon som välkomnar till gemenskap.
En gemenskap som vi är alltför svältfödda på i vårt materialistiska samhälle.
Självklart finns det mycket fin gemenskap i vårt land.
Men det som Du allra mest slås utav när Du besöker Kongo, Ecuador eller Kambodja är den inbjudande gemenskapen.
När vi kommer med Välgörenhet så delar de Gemenskap med oss
Å hem reser Du alltid rikare än när Du for ut.
Sen kan vi gärna diskutera vad som är rikedom.
Vi går ut i vårt nya ”förväntans-liv”.
Med den sociala bullermatta som omsvärmar oss kan vi alltid finna negativa saker att klaga på.
Grannen på andra sidan stan som vunnit högsta vinsten, bilen som fått en repa i lacken, vädret som ska bli dåligt om tre veckor när vi har semester – det är bästa att ta ut det negativa med en gång. För säkerhets skull.
Jag menar inte att vi ska baka in verkligheten i ett falskt rosenrött skimmer.
Vi måste lära oss acceptera att vi alla är tämligen ofullkomliga och brustna människor.
Men värdefulla.
Så värdefulla att vi alla ska ha nåt att vänta på.
Nåt gott.
You know.
.