SÖKA ARBETE

Jag är mäkta imponerade av Er Livskraft.

Att Ni inte klättrar på väggarna.

Under detta nådens år 2014 har redan ett antal sökt jobb på BISON.

På olika sätt.

Han som jag möter på sta’n å som helt apropå säger ”jag kommer ut med min CV”.

Hon som är skickad av Arbetsförmedlingen, svettig under armarna och känner sig allmänt obekväm. Inte van berätta att hon är duktig.

Kompisen som ringer å funderar – det börjar å brännas på hans arbetsplats.

Jag beundrar dom allesammans.

Väldigt mycket.

Jag som endast en gång i mitt liv har behövt idka jobbjakt.

Våren 1972 hade jag avslutat min vapenfria militärtjänstgöring som flygplatsbrandman i Kiruna och stod där med medelmåttigt gymnasiebetyg och några halvtaskiga högskolepoäng.

Jag fick alltså ta mod till mig och stega in i AF:s lokaler uti Arvika.

Med mina kvaliteter fanns där två jobb att välja emellan.

Dammsugarförsäljare för Electrolux eller ”Vårdare” på Härlanda fångvårdsanstalt.

Så jag blev plit i Göteborg

Ett halvår.

Jo jag beundrar all som fixar att söka jobb aktivt.

Faktum är att alla mina Medarbetare har visat opp den initiativkraften att de letat opp BISON.

Som Du kanske läst så har vi nu lyckats med konststycket att pensionera vår första medarbetare, nämligen Sune. Men det finns flera andra kvar…..

Thomas var min chef på Fritidsgården där jag jobbade extra i början av -90-talet för att på något sätt bidra till familjeförsörjningen. En dag kom Thomas ”oppströken å kavajfin” ut till det som börjat bli BISON. Han sökte jobb!! I och för sig var det ju ganska rättvist – att jag nu skulle få bli chef över honom. Det är jag fortfarande efter 19 år. Åtminstone på papperet.

Det gick ett par år. Vi hade fått en ny fostergrabb i huset, en långhårig tjejtjusare från nollåtta-land. När Malin sprungit runt benen på mig nog länge så tyckte jag hon kunde hjälpa till lite. Hon fick en månads anställning i ”svamp-branschen” som jag oxå sysslade med vid den tiden. Den ”månaden” varar fortfarande 17 år senare och hennes vårdutbildning är nog lite inaktuell numera.

När sen det ärevördiga Kungliga Postverket enligt kära frun slutade att vara en riktig Post o Bank 2002 så tackade hon för sig efter 24 år i tjänst. Hon fick blommor, eller rättare sagt, man har lovat att komma ut med en blomsterkvast. Så småningom. Nåväl efter ingående äktenskapliga samtal så anställdes Ingegerd i företaget. Farhågan som vi kände, beträffande att leva tillsammans både dag och natt har inte besannats.

Sen var det lugnt i flera år, vi hade några mellanspel med Gatita, Bruno och Raimon.

För dryga fem år sen ringer telefon. En hurtfrisk skidskytt, Susanne, har flyttat hem till vår kommun efter många år i Kung Bores tjänst. ”Kommer jag ihåg henne?” Vi hade mötts en enda gång förut. Tjugo år tidigare tillverkade jag mitt första reklamfoto för BISON och av nån anledning var fotomodellen just Susanne. Med fart o fläkt gjorde Susanne sig redo att erövra firman. Fast – en vecka efter jobb-intervjun å två månader för jobbstarten konstaterade en högst frustrerad Susanne att hon var – gravid!

Detta innebär det positiva att grannen Caisa ramlade in. Caisa hade varit och presenterat sig tidigare men då var vi fullbelagda och Caisa som är utbildad maskiningenjör fick fort ett annat jobb. När vi, av situationen nödda, kontaktade Caisa igen, så fanns det gamla intresset kvar. Hon flyttade från ett välbetalt stressigt arbete till en mysig liten arbetsplats fem minuters cykelväg hemifrån.

Så har det fortsatt.

Johan, som är särbo med våran Sara fanns så mycket och ofta här på backarna så det var lika gott att anställa honom, Han orkar slita sig ifrån sitt kära Sunne halva tiden, så varannan vecka donar han hos oss och blir oppassad av svärmor.

Största överraskningen kom höstas. Nu satt vi tunt igen pga en långtidssjukskrivning. Då ringer Sonen Nils, han som markerat att BISON aldrig tilltalat honom. Han ringer och säger ”jag har bitit huvudet av min stolthet och kommer hem och hjälper Er.”