Finns det något som är av större allvar än Olympiska Lekar?
Varje OS sen 1920 svär en olympisk deltagare som representant för alla tävlande följande ed
“we swear we will take part in the Olympic Games in a spirit of chivalry, for the honor of our country and for the glory of sport”
Lite fundersam är jag allt. “in a spirit of chivalry” – man pratar om Gentlemannaskap å Ridderlighet….. å så “for the glory of sport”.
Så illa förskräckligt jagade som alla dessa stackars idrottsmän är av Mediadrevs-idisslarna så är det verkligen inte lätt att överleva.
Vi kan ta Mats Olsson som exempel, han som åker Storslalom fortare än han pratar.
Han blev 14:e man i sitt första OS och tyckte det var helt OK.
Försökte tycka det var OK.
Fast det var inte helt enkelt med hungriga mikrofoner som ville ha reda på vad som var fel när han inte vann.
För mig är detta den bästa idrottsprestation någon KÖLA-bo någonsin presterat. Vi har under åren haft många fantastiska idrottsmän i lilla Köla. Då menar jag inte inte Köla AIK:s fotbollslag i div.sex utan gångaren Roy Syversson, Långlöparen Sten Olsson och Backhopparen Inge Lindkvist. Inge lyckades med prestationen att landa med bara en skida utan att ramla, det var verkligen en prestation, men ingen av dessa forna idoler har nått såpass högt som till en 14:e plats i OS.
Åsså alla dessa dreglande journalister som bara måste ha reda på “ĥur känns de?” å alla stackars medietränade tävlande som svarar “härligt”, “att ha fokus” och “gå ut å ha roligt”
Har Du noterat att de svarar precis lika alla idrottsmänskvinnorna. Samma svar på samma frågor.
Då kommer jag med fröjd ihåg gamle idolen som utpumpad svarade “åk själv din skit-gubbe” till en näsvis reporter.
Jag tror vi har lika härliga sportsmänniskor idag som Arga Tomas Wassberg, Buttre Ingemar Stenmark å vänlige Per Elovsson – men frågan är ifall de får säga vad de tycker.
Runtom dem står valla-team, idrottspsykokologer å medie-förståsigpåare.
Hur relischös jag än är känns det rent skönt när Kalla inte orkar hålla inne med en svordom efter en vurpa eller när Ferry drar en harang som varken jag eller reportern begriper.
Jag älskar alltså idrott.
Jag älskar idrott mer än pengar.
Jag tycker det är tragiskt att det numera inte är olympiska LEKAR. Ifall det nån gång har varit….
Och ifall det på fotbollsplan väljs ut de duktigaste talangerna redan i mellanstadiet, ifall det på skidbanan bara kan hävda sig de barn som har föräldrar med störst geist, vallakunnighet och plånbok – då är det inte lika roligt längre.
Ifall det är slut på det spontana som att klättra i träd, spela kula eller helt enkelt sparka boll i lergropen bortom husknuten – då kanske inte jag vill va me längre.
Men jag gillar idrott.
Å jag gillar Olympiska Spel och att få se alla fantastiska prestationer.
Jag tror till å me jag tycker det var OK
att Spelen/Lekarna hölls i Ryssland.
Inte för att jag förnekar att det kommer en hel del
knepiga uttal och utfall från det landet.
Endast för att då får “den syndfrie kasta första stenen”
Vi får oerhört problematiskt att finna ett land som är Rätt och Riktigt.
Och när vi finner sådana områden så infinner sig andra problem.
Det framkommer praktiska problem när man ska genomföra OS på Månen eller på Antarktis.
Kan vi sedan oxå låta Idrotten vara ett Spel och en Lek så blir allt mycke, mycke roligare utan att vi behöver stöna fram ett “härligt!”.
Att vi blir glada över ett stafettguld fastän det faktiskt INTE är den “lyckligaste dagen i mitt liv.”
Och den dagen då vi kommer över mindervärdighetskomplexet mot storebror Norge som faktiskt tog en massa mer medaljer än vi, den dagen vi inte behöver bruka världens skickligaste skidåkare Petter Nordthug som mobb-offer
– den dagen går vi mot ljusare tider.
.