Skuld o Skam är aktuella ord.
I vårt samhälle är Skam det som är mest aktuellt.
Skuld skjuter vi helst över på Syndabocken.
Skam å Skäms har att göra med dåligt självförtroende och otillräcklighet
Skammen poppar opp när vi inte klarar ta vår Skuld.
Den finns där när våra fasader rämnar.
Vad skäms vi då över.
Allt.
Stort å smått.
I denna luftiga krönika går jag inte in på de riktigt svåra områdena.
De som kan handla om svikenhet, övergrepp och annat riktigt ont.
Vad skulle Skam kunna vara för mig?
Skulle mitt företag BISON gå omkull, vilket förstås alltid är möjligt,
så skulle jag skäms. Väldigt mycket.
När jag märker att jag sårat nån så skäms jag.
Jag sprider ju så mycket dynga. Gödslar.
Vi satt ett gäng gubbar och skulle prata om när vi gjort bort oss.
dvs. händelser som vi skämdes över.
De flesta “kom inte ihåg” nån enda händelse när man gjort bort sig.
Hos mig bubblade det så det skvalpade över.
Men vi vill inte göra bort oss. Vi vill inte tappa ansiktet.
Vi vill att folk ska tro att vi är den fasad som vi visar opp.
Självklart har även jag såna saker jag skäms över och saker jag
hela livet manövrerat med så att folk inte ska förstå.
En sån sak är att jag är så förtvivlat opraktisk och oteknisk.
När man växer opp så är det inte så noga om man kan stava till chassi
eller om man vet vad roten ur 25 är.
Men självklart fixar man sin moppe.
Man förstår ifall man får en loppa på stiftet.
Jag va så vansinnigt rädd att jag skulle få stopp
på mopeden och inte kunde fixa det,
så då 1965 när jag fyllde moppe så skaffade jag ingen.
Fast alla mina kompisar förstås hade.
Men jag vill inte skämmas.
Så går vi livet igenom med våra skygglappar och våra fasader.
I stort och i smått.
Ibland blir det nästan lustigt.
Som nu när jag tydligen blivit gammal,
jag som i femti år sprungit å motionerat.
Nu säger mina knän nej!
Jag får promenera istället.
Med stavar!!
Åj så gammal jag blev.
Jag hör hur du protesterar å talar om att det är så förtvivlat nyttigt
med stavgång. Med fjädrande stavar……….
Men det hjälper väl inte mig.
Jag skäms ju.
När jag möter bilar gömmer jag helst stavarna bakom ryggen.
Nån kunde ju känna igen mig.
Som om dom skulle bry sig….
Du som genom denna krönika nästan bor hos mig
å inne i mig kan väl få skratta åt nåt mer.
Hela mitt liv har jag levt med kalla fötter och kalla händer.
Jag minns när jag som ett av mitt livs stora upplevelser i 20-årsåldern
klättrade upp på Kebnekajses topp.
Lika mycket som svindlande vacker utsikt kommer jag ihåg hur jag frös
på händerna.
å så är jag alltså gammal vorden och då blir det inte bättre förstås.
Jag är inte särskilt “troende” heller fast jag går mycket i Körka så
det där med mirakelkurer fungerar inget bra på mig.
Jag har varit inne i vårdsvängen några gånger å bett dem titta på mig.
De tycker jag ser normal ut.
På utsidan.
Men nu har jag ändå hoppat på en “mirakelkur” efter tips från en läkare.
Det lär ska användas i amerikanska armén – tänka sig.
Det bygger på att lura kroppen och hjärnans signaler.
Praktiskt går till så att man sätter sig ute i vinterkylan iklädd
endast kortkalsonger å t-shirt.
Med händer å fötter nersänkta i så varmt vatten man bara klarar av.
Så skall man tydligen kunna luras.
Man ska sitta ute tio minuter.
Proceduren ska göras femtio gånger.
Ifall Du funderar på vad jag sysslar med på kvällarna.
Ingegerd tycker jag kunde sitta bakom huset.
Hon skäms.
Nä lellebror hördu, du får inte ljuge.
Te narres å svänge sej kan inte duge
för den sm ska bli en redi khär.
Valls skulle då gå i vâla här
om somlie människer ljög för ôss anre?
Nä lellebror, sanningas väg ska du vannre.
Men åcken kommer i grinna nu? –
Oj! Nye prästen! Å hans fru!
Å här e ja skurklädd – mi fûggelskrämme
– spring lellebror – säj att ja inte e hemme!!
(Gunvor Anér)
.