Jag trodde inte det fanns några poliser kvar i Sverige.
Visserligen ser vi en del dagarna efter nåt av alla våra bankrån här i Gränskommunen.
Men när polishelikoptern snurrat färdigt å vi inte finner några kvarglömda rånare i Skillingmark då så är dom bortblåsta igen.
Eller som en av de utportionerade kvarglömda hjältarna sa ”vi tillbringar vår arbetstid på i bil på Glaskogen”
På väg till nåt – ganska långt borta.
Så trodde jag det va.
Tills dess att jag åkte till Stockholm i tisdags. en nätt liten resa tur o retur på 85 mil inom tolv timmars radie.
I bilradion på vägen dit rapporterades det att nu har Stockholm än mer dränerats.
Hela sjuttio poliser har man lyckats få tag på
å frakta iväg till Ölandet Gotland för att där beskåda skogsmaskiner som fäller träd emot lokalbefolkningens vilja.
Själv är jag på väg till Migrationsverket i Märsta.
Jag är där för att delta i en demonstration mot avvisning av flyktingar från ett tryggt och rikt land till länder i kris och där individer riskerar såväl tortyr som självaste livet.
Ja jag är nog olaglig.
Är jag mest olaglig på vägen, förmodligen överträdande hastighetsgränser eller som passiv protestant i solidaritet mot Dessa Våra Minsta?
Det var en klart omtumlande upplevelse.
Redan vid tågstationen i Märsta såg jag en buss med mer poliser än jag sammanlagt sett i Västvärmland senast halvåret.
Jag letar mig upp till Industriområdet och Migrationsverkets lokaliteter.
Omtumlad var ordet. Runt Migrationsverket grupperade vi oss vi demonstranter. Bestående av tant Ada 75+ med rollator, två pappor och kanske sextio ungdomar. Ungdomar av de mest skiftande art och ursprung. Många kom från olika kyrkor i stan, andra var kanske anarkister eller syndikalister eller nån annan käck chattering.
Gemensamt hade vi ledordet pacifism. ”Blir ni våldsamma?” fråga en polis mig tidigt under kvällen. Jag påpekade att detta var premiär för mig men jag kunde utifrån vad jag hade hört garantera en fridsam tillställning.
Detta hade oxå nått de flesta poliser som förstod att de denna gång förtjänade sin daglön på ett enkelt sätt.
För de var ju övermakt.
Här hade åtminstone femtio fullt utrustade poliser utkommenderats för att skicka iväg tre stycken stackars flyktingar vars enda brott alltså var att de tydligen befann sig i felaktig nation.
När efter lite rackarspel polisbussen med brottslingarna bestämde sig för att köra ut så gjorde de detta på en kort minut.
Min uppfattning var definitivt att polisen denna gång var hovsam i kontakten med oss demonstranter.
Tror inte alla delar min åsikt i fallet.
Varför står jag då här – 42 mil från min säng kl tjugotre på natten.
av Nyfikenhet – javisst. Jag gillar inte rykten, Jag vill på plats göra egen okulärbesiktning
av Omsorg – det måste det väl ändå vara. Ska vi fortsätta leva sida vid sida i vårt klotrunda fosterland, då måste vi bara hjälpa varandra.
av Kritik – självkritik. Jo nog var det saker som man starkt funderade över. Ifall vår avsikt är att fördröja utvisningen såpass att flyktingarna inte i tid hinner till flygplanet i Arlanda, i så fall ska vi väl göra på det mest effektiva sättet. I så fall ska vi väl kommunicera vi vitt skilda människor så att vi är överens om gången när övermakten rullar fram.
Det kändes lite off – att dom i princip bara körde rakt igenom oss.
Min rejäla aha-upplevelse var dock att fabror Staten har så gott om Poliser och gott om Resurser och Gott om Kapital.
så gott om pengar å arbetskraft att de kan lägga miljoner på att ”rädda vår stackars land” från tre livrädda flyktingar
Hm
