Det handlar om att vara ute.
Jag har varit i Stockholm en vecka och blivit chockad.
I sig är det inte så konstigt. Man upplever sig lätt att vara ute där i nollåtta-land.
Situationen är den att det även i Stockholm är normal svensk vinterkyla under veckan som Möbelmässan med BISON och en massa andra utställare finns på Älvsjö. Mässan i sig är intressant. En Mässa med en Massa. En massa förhoppningsvis kunder i montergångarna, en massa förhoppnningsfulla leverantörer dyker opp och en massa,,,,ja vadå?
Mässor är vi vana vid nu efter att ha ställt ut fyra till sex gånger per år sen slutet av 1990-talet. Vi vet att man förväntar sig. Vi vet att man bygger opp förväntningar i ett korthus som lätt faller ihop.
Det mer bekymmersamma är Bison-bussen. Bussen som ska ta oss hem till Paradiset i Värmland. Vi har noterat att vår goa buss inte gillar vinterkyla. För exakt ett år sen stod jag på lördag morron, sista mässdagen utanför ett hyreshus i Alby med en stendöd Bisonbuss. Jag viftade med startkablar och hundralappar till alla som kom i närheten.
Ingen Hade Tid.
Detta år ville jag inte återupprepa denna fadäs. Därför hade jag flera gånger under veckan varmkört bussen. Jag hade klappat om den, talat väl till den.
Så blev det lördagsmorron och jag drog min resväska till bussen som uppförde sig märkvärdigt lika föregående år. Den var stendöd. Just där och då önskade jag att jag kunde bruka alla okvädingsord och svordomar som finns i vårt språkbruk. Men icke – de ingår ju inte i min vokabulär.
Bara att sucka och lida. Tycka hemskt synd om sig själv. Ring bilbärgarn, betala ettusenåttahundrafyrtiofem kronor, varmköra bussen på motorvägen en timme å komma försent till mässan.
Då.
Just då kommer jag ihåg att jag kvällen innan varit ute och inmundigat en fin middag på Gute Grill. Mat o dryck å trevlig gemenskap. Visst kostadde de pengar men det har man väl råd med!!
Den natten var det kanske femton minsus-grader. Jag kryssar mig från Brunnsgatan förbi Stureplan och mot tunnelbanan vid Östermalmstorg.
Just då är det nåt som knyter sig stenhårt i mitt hjärta.
Jag vet att vi lever i olika miljöer i Sverige. Jag vet att jag hör till de priviligerade. Jag hamnar inte bland bradsen på Stureplan man jag kan unna mig god mat å öl på Gute Grill. Å så går jag där i vintekylan på Birger Jarlsgatan å vad för jag se….
Jo ute på trottoaren i smällkalla vintern ligger de. De hemlösa. De som jag redan förut många gånger sett tigga, de som jag förstått har hela sitt bohag i en plastpåse.
Men jag hade ALDRIG begripit att i mitt Solidariska Goda Folkhem ska de ligga UTE å kanske frysa ihjäl.
I Mitt Sverige!!
Helt plötsligt har jag inget behov att svära över buss-uschlingen.
Men jag frågar Mig å jag frågar Dig- Vart är vi på väg???
Det är svartskallar, det är knarkare, det är sjuka.
DET ÄR MÄNNISKOR.
Vi klagar på arbetslöshet. Att invandrare kommer å tar jobb som vi inte vill ha.
Vi klagar på skatten
Vi klagar på kylan
Vi klagar på värmen
Vi klagar på regnet
Vi lever i ett land som än idag är av de yppesrsta i välfärdsligan.
Vi lever i ett land där segregationen ökar mer än nåt annat land i Europa.
Du å Jag har ansvar för detta.
