Gode vännen Anders Caringer var/är inblandad i ”Öppna Dörren”, en kristen diakoniverksamhet för den som står utanför. Sin vana trogen skrev Anders en sång. Eller symfoni som han kallade den. ÖD-symfonin ;-). Jag diggar Anders. Lyssna på hans skivor om Du kommer åt. Ex.vis den han skrev då han satt i fängelse för vapenvägran. ”Cellstoff” heter den.
”Jorden var öde och tom” startar boken som är grundstommen för vårt sekulariserade land. Mycket är fortfarande öde. Eller ännu mera öde. Jag gjorde en pilgrimsresa i Norrlands inland häromåret. Så många tallar och granar, så mycke snö och så många ödehus jag såg på den 150-milatrippen! Tämligen nybyggda hus, välrustade – kanske en nedlagd handelsbod, eller ett övergivet bondställe.
Vilket elakt öde för de stackars människor som blivit tvingade överge denna sin egen fosterjord bara för att det inte gick att överleva där.
Är det rätt?
Är det rätt att skyffla alla människor till Stora Staden? Det kan inte heller vara något trevligt öde. Man ser en massa människor runt tunnelbaneperronger och i köpcentrat. Ute i den någorlunda friska luften finns dom inte.
Jag befann mig i ett bostadsområde söder om Sta’n häromveckan. Tilllbringade en hel arbetsdag ute i parken. Eller i det som ska bli en park ifall inte nån farbror polis hinner säga aja baja. Grönområdet eller slyskogen – kalla’t va du vill ligger i kanten på ett av landets större radhusområden med flera hundra identiska själlösa hus. Å bortanför dem finns betongfundamenten. Eller om det är statarlängor på högkant. Vi kan nog gissa på att det bor mer än tiotusen i den förorten.
Självfallet registrerade jag inte allt som försiggick utanför skyddshjälmen å hörselkåporna, för jag gick där med röjsågen, men jag registrerade mindre än ett dussin personer ute runt mig den dagen. Jag säger igen – vilket öde!
Nog måste många av dessa instängda människor känna sig öde-ställda, utslängda (el inslängda) – bortglömda. Inpackade så tätt att de måste stänga ute sin granne, gömma sig för att orka finna en vettig integritet.
Jo jag vet att det kan va ett öde att bo i Årjäng oxå. Men fortfarande ser vi ifall det brinner i grannens skorsten. Å fortfarande är inte intrycken och människorna flera än att vi orkar BRY OSS. Att Bry Sig är definitivt mera poitivt än negativt.
Vi pekar finger åt den nyfikna, grannen å den ”snokande kompisen”. Men vi borde inte peka finger.
Vi behöver varandra.
No man is an island.
