Andra veckan i Oktober skjuter vi på allt. Vi skjuter alla bekymmer framför oss. Måndag morron när det fortfarande är beckmörkt så samlas alla gubbar, en del gummor samt penningstinna jatktturister från Tyskland och Danmark, alla samlas vi vid byns jaktbod. Det är älgjakt, det allra heligaste i Vämlands skogar och Värmlands själ.
I dagens Värstvärmland flyter livet utanför älgjakten ändå någorlunda normalt. Fast det stora sågverket har stängt och Årjängs kommun är den enda i landet där såväl skolbarn som lärare har “älglov”. Spånar man in bland tallar och gran så har dock älgjägare-beståndet grånat. Ungdomarna har flyttat till skolor och high life i Stora Staden och förstått att det finns något som kan kallas liv även utanför Värmlands skogar.
BISON har inte stängt, som Du har förstått – det har vi aldrig. Men Sune å Thomas har packat ryggsäcken med bössa och äggsmörgås. Öppnar man bara dörren så hörs frampå dagen det typsika tjoandet från drevkarlarna. Alltflera av jaktlagen jagar endast med hund, men här och var finns det traditionella “folkdrevet” kvar. Skyttarna blir utställda på en håll-linje och får bestämda order om skjutriktning. Resterande, drevfolket ställer opp på rad med kanske femtio meters lucka och vandrar emot skyttarna med rop, skall och tutanden. Såväl för att skrämma iväg älgen mot skyttelinjen som för att hålla kontakt med drev-grannen i den ofta så oländiga terrängen.
Smäller det ett skott eller flera blir det plötsligt så mycket enklare att vandra mot målet. Har man tur så kommer man fram till den lycklige skytten som just tar ur inmaten ur det skjutna medans en jaktkompis har dekorerat skytten med en tallkvist i kepsen. Det stolta beviset.
I dagen jaktlag är det bästa ordning. Visst tar någon en hutt på kvällen och visst skålas det på festen när allt är över, men i skogen är det lugnt. Vi som har trampat flera steg på livets vandring vet hur det var. När flaskan kunde vara med i ryggsäcken för att värma den frusne och lugna ner den nervöse. Ett riktigt ofog förstås och där endast det goda ödet skyddat oss från olycka.
Idag är det andra funderingar. Vargen är det stora samtalsämnet. Inte är vi rädda för vargen. Men med varg inne i reviret så kan det vara torrt och tomt på älgsidan. Och framför allt så är jägaren rädd om sin fyrbente skällande vän. Hunden som driver fram älg och annat vilt blir förstås attackerad av den varg som finns i området och där kommer husdjuret ofta tillkorta.
Du storstadsbo som läser detta, det är underligt eller hur? Tänk att vi grottmänniskor fortfarande finns kvar i det upplysta samhället. I alla fall en rest.
Å inte nog med det. Denna helg åker jag till Stockholm. För att träffa barn och barnbarn. Med i bagaget har jag min röjsåg. Det ser ju alldeles för bedrövligt ut runt tomten och utanför på på allmäningen. Måste få rensa upp lite.
Vilken varg kommer att jaga mig?? 😕
