Det är så att man blir äldre. Vi firade med trädgårdsfest. En väldig festmassa. Du som följer bloggen har inte kunnat undgå’t. Nu sitter vi å e notstalgiska. Det ingår visst i ålderdomsnojan. Vi bläddrar i presenter å tankar.
Goa Stina har skrivit ett dikthäfte ”Lära sig att le”. Där finns dikten ”Glasmästarevillan” som hon dedikarade speciellt till oss på födelsedagen. Ifall Du ännu inte mött Stinas skrivna tankar vill vi så gärna dela raderna med Dig. Tänk så mycke klokskap det kan finnas i en tjugo-årig hjärna.
När kommer ålderdomen?
När blir vi som dem?
Kommer den smygande, eller förändras allt lika snabbt som
ett störregn går från början till slut?
Våra skaldjursfester och passionerade nätter
byts mot pelargoner, rottingfåtöljer och avskilda enkelsängar.
Gnistor mot trygghet.
Sedan kommer benskörhet och rullatorer.
Vi tas ifrån vartandra.
Får sitta isolerade i sterila rum,
fast allt vi vill göra är att åka gondol i Venedig,
rida häst på Island och dricka öl på en pub i Dublin.
Vi sitter och glömmer, får tomma ögon och ödsliga hjärtan.
De gula tapeterna försöker liva upp oss, men har motsatt effekt.
Kanske får vi inga barn som kan hälsa på oss då?
Vi dör utan att någon kommer ihåg oss och inte ens minns vilka vi var.
Ingen.
Men inte än.
Jag håller fortfarande om dig.
Du snarkar tyst och dreglar.
Du luktar sömn och glädje.
Jag smeker dig över magen,
den känns större än den brukar.
Vill Du prata mer med Stina får Du åka till Taize-kommuniteten i Frankrike där hon nu jobbar som volontär.
