Ensamhet, hur överbefolkad är du inte!
Jag har klantat å gjort mig illa i benet och det blir inte mycket utfört därhemmavid. Så häromkvällen tog jag en kaffetermos å gick ut i skogen. Jag trotsade faktiskt de attraktiva TV-programmen Det söta livet, Himmelblå och Mamma byter bo. En camping-stol, kameran (ifall om!) å så kaffeflaskan förstås. Jag gick inte långt Bara några hundra meter längs den gamla banvallen, vek av utför slänten och kom fram till det som vi med starkt övermod kallar för Silbodalsälven.
Där satte jag mig nån timme och filosoferade över livet. Helt stilla! Dagen hade varit varm – ändå hade jag på mig långkalsonger å raggsockor så jag frös ingenting i den tilltagande skymningen. Mitt sällskap var alla de ivrigt revirkvittrande fåglarna, ibland avbrutna av motorljud från landsvägen i fjärran.
När jag gick hem under den lilla månskäran var jag ännu rikare. Jag hade inte registrerat mera än tranor, svan å myggor (fast de flesta av dessa hade stuckit tidigare). Men jag hade fått dela lite av naturen. Och jag var inte ensam. I ensamheten.
Jag är oerhört lyckligt lottad. Jag är inte ensam. Jag har familj, jag har grannar å jag har min kyrka. Och jag har andra vänner. Jag vet att vårt land är överbefolkat av Ensamhet. I Stockholm, i Årjäng å kanske även här i lilla Högelian.
Vårt lilla Högelian som för 75 år sedan var blomstrande av arbete å liv. En järnvägsstation, en skola å en växelstation för telefonering. Mataffären en km bort. Å bönder i varje liten å stor stuga.
Idag är vi fortfarande ett tiotal åretruntboende i hushåll i hemmanet och motsvarande i granngårdarna runtomkring. I den gamla järnvägsstationen från 1929 bor Bisons lilla direktörsfamilj, telefonväxeln är sommarhus å skolan står kvar. Upprustad å fin är den, men utan det liv som skolbarn ger. Den ägs idag av byalaget.
För kanske fem år sedan hände en revolution i Högelian. Björn å Bente flyttade in i Nordgård. Både Björn å Bente har handikapp så de enligt vårt sätt att se skulle kunna vara helt i den offentliga omsorgens famn. Detta struntar de blankt i och lever ett vanligt liv. Jag sa inte ”normalt” liv. Det är inte normalt att man bygger en privat kyrka på sin egen tomt. Det är heller inte normalt att vara internationell sekreterare när man är ryggmärgsskadad och helt förlamad från bröstet och ned. Men det är häftigt!
Detta har vänt opp å ner på oss gamla i gårn. Helt plötsligt får vi svårare att klaga över vår efterhängsna förkylning eller att vi har ”fhlôg i lûnna”.
Men inte nog med det. Björn tror att man kan gå runt i stugorna och bara träffas. Det slutade vi ju med för femtio år sedan. Det förstår inte Björn. Rätt som det är dyker han opp å undrar om jag inte har en slätt kaffekopp åt honom. Sitter å pratar om livets mening. Eller om sandhögen som skulle flyttas. Att han nog behöver låna traktorn. Eller att han kan hjälpa till med tältet jag behöver låna. Eller…
Sånt är livet nu. I Högelian är faktiskt inte ensamheten överbefolkad. Tack min granne för denna björntjänst!!