Dom kallar mig kontroll-freak. Det är lite elakt. Inte kollar jag nånting. I alla fall inte nånting som jag litar på. Lite hjälp sådär ibland är väl bara positivt….
Vi skulle åka till Frankfurt för BISONs räkning. Susanne har rest en hel del, men på mässa nere i Europa hade hon aldrig varit tidigare. Det är ganska mycket att komma ihåg. Därför påminde vi henne lite försiktigt om att det är bra ifall passet kommer med. Jo, det var nog inte några problem. Det låg i säkert förvar. I vapenskåpet. Efter tredje påminnelsen – tror jag – plocka Suss fram passet och upptäckte till sin fasa att giltighetstiden var på väg att gå ut. Snabba ryck till farbror polisen. Med våra stålhårda blickar i nacken. Nåja, man gjorde det ju i all välmening. Man får bara inte vara så slarvig att man missar sitt pass. Det är på gränsen till oförlåtligt.
Avresedagen, tidigt tisdag morron, närmar sig med stormsteg. Allt är packat å klart och vi är super-laddade inför en värdefull och dyrbar mässa ”far away”. Söndag kväll, klockan kanske halv elva, vi ligger i sängen å småpratar gumman å jag. Då frågar Ingegerd sådär i förbigående – ”Var e ditt pass? Jag såg att det inte låg i kassaskåpet. ”
Från en dåsig slummer i skymningen till speedad, hispig, uppskruvad verklighet. Passet? Passet!! PASSET?? Det brukar ju alltid ligga där!! Ingen katt har vi kvar i huset att skylla på, hustrun sköter sig alltid, alltså…… Undertecknad flyger ur sängen, hör Ingegerd fjärran ropa ”detta fixar vi i morn”. Rotar igenom kassaskåpet, rotar igenom bilen, rotar igenom köket, resväskan… Kutandes i träskor å morronrock från anno dazumal till BISONs lokaler. Rotar igen flygbiljetter, hotellreservationer, monterbeställningar och orderbekräftelser.
När jag på tredje varvet tillbaka på BISON med tom blick och panikartat sinne fortsätter rota tänds lampan för snabbtelefon. Ingegerd ropar från huset ”jag har funnit ditt pass”. Passet låg i en dold ficka på den ryggsäck jag hade när jag var i Amsterdam för nån månad sen. Tablå.
Vi reste till Frankfurt och hade en rolig och betydelsefull vecka. Susanne tyckte att det var bra att jag funnit passet. Hade det varit tvärtom – att Susanne missat – är jag rädd att jag lagt en svordom. Den fulaste svordom jag känner till. Den lyder VadVarDetJagSa!!
Jag har mycket att lära. Väldigt mycket att lära. Jag tänker gärna på mina tre idoler. Mina tre idoler är inte kvar i livet. Min ingifte morbror Allan, min svärfar Lennart å så Åke i Hôla. De var handlingens människor. De pratade gärna . De var trevliga. Men de pratade inte illa om andra. De svor aldrig Vavadetjagsa. Tänk om jag kunde lära mig av dem.
De måste ha lärt sig av min stjärn-kompis. De pratade inte om Honom, men de måste vara Hans kompisar. De måste ha lärt sig av Honom. Han som jag tyst å försiktigt pratar med under täcket innan jag somnar. Han som vet precis alla mina svagheter, men som tycker om mig ändå. Han som inte ens kan stava till vavadetjagsa.
Han sa istället att vi ska va varandras tjänare. Att den siste ska bli den förste.
Han e märklig.
Men Bra.
Bäst
