Alla dessa floskler… All reklam e god reklam. Även om vi ifrågasätter visdomsordet måste vi ta tillfället i akt när vi får chansen att synas i detta Sverige-omspännande media
Så här börja de: TV4 skulle göra ny årgång av sitt populära program Let’s Dance men var utan notställ för sin eminenta live-orkester (bara det, live-orkester. Fem stjärnor direkt!!) Produktionsbolaget Mastiff kontaktade oss och menade på att våra Notställ är dyra. Självfallet säger vi aldrig emot en presumtiv kund utan vi diskuterade lösningar som kunde vara intressanta för bägge parter. Och vi kom överens. Godaste eloge till Helena Brolin å Fredrik Svensson på Mastiff.
Helt plötsligt blev det bestämt att BISON-personalen skulle göra en två-dygns lusttur till Huvudstaden. Något konfunderade såg väl medarbetarna ut, men 1. Chefen kan man aldrig begripa sig på å 2. det kostade ju inget. Så det var bara att packa trunken å sätta sig på tåget. Torsdag kväll tillbringades på Hamburger Börs med middag, show REA och våran gäst Mats Boman från Berwaldhallen. Personalen hänger me – detta hade man till dels räknat ut, Börsen är ju ny fin kund till oss. Fredagen var vi väldigt kultiverade och trampade runt på Moderna Muséet å på Fotografiska. Tidig kväll sitter vi på högst utmärkta grekiska restaurangen Kouzina när chefen helt apropå ber om hjälp. Han frågar om manskapet under kvällen vill hjälpa till och hålla den banderoll som nu vecklas ut. På banderollen står det ÅRJÄNG RÖSTAR PÅ TINA. Reaktionen blir den absolut önskade. Fastän chefen markerat finstass till kvällen kastar sig flera av vännerna tillbaka till hotellet för ombyte (gissa vilka!). Å Thomas kastar sig på mobilen för sms till gumman som tydligen ska förmås missa På Spåret ikväll. Sara sitter på ytterbord helt chockad å tyst. Ja Sara är alltså Ingegerd o Lennarts dotter med Downs Syndrom. De har tagit med henne just för denna upplevelse. Å Du! Tro inte att Sara är bakom flötet!! Finns absolut ingen i samlingen som har större koll på de tävlande än Sara. Chocken bestod nog i att hon med mor o far nyssligen lämnat hotellrummet med en besviken suck över att missa just Let’s Dance!!
Vi är upprymda. Susanne kvittrar som en kolibri fladdrar – när ordningsman Thomas meddelar att vi faktiskt är sent ute….. Kastar i oss resten av efterrätten, någon hinner inte kissa och vi rusar. Tv-huset ligger ca tjugo minuters normal promenad bort. Ifall chefen inte blivit hispig. Rör till alltihopa. I panik finner vi en taxi åt tjejerna och irrar fortsatt runt. Sune kommenterar högt pustande “det ska bli intressant läsa bloggen nästa vecka”. Via TV4-huset, retur tunnelbana och rask promenad med hjärtflimmer så når vi. I tid!! Alltså han som brukar göra bort sig har varit i farten igen.
Nu går allt på räls. Vi blir färdig-kissade, ihällda välkomstdrink och placerade på allra första parkett. Perfektligt som bara den. Banderollen är med och allt går som det ska. Vi hade checkat i förväg och blivit refuserade en vacker skylt med BISON på så vi hade fixat reservskylt med text enligt ovan plus våran stämgaffel-logga. Jo vi hade allt en sax med oxå. För att klippa bort loggan ifall dom skulle bli alldeles extra petiga.
Ensamma skyltbärare i lokalen blir vi gott uppmärksammade både där och ute i stugorna. Studiopersonal å TV-folk fann skylten lika god som vi ville att den skulle uppfattas. Å så underbara Tina. Tina Thörner. Hon visste förstås ingenting om denna lilla detalj men reagerade direkt med en bugning. Hon kom oxå störtande vid första paus o tackade för att just vi va där. Vilka vi? Tack underbara Tina.
Mobilen var förstås avstängd under sändning. Åtminstone väldigt tyst. De ramla in så många sms så den blev rent tung att bära i fickan. Å tuppkammen växer å vi kännner oss sååå häftiga.
Väl ute igen konstaterar Ingegerd å ja att det var en av våra nära som inte hört av sig, så i euforin skickade vi ett sms dit “å bara berättade”. Vi fick svar. Det var kort. Det stod “åhå?“.
Å så va vi nere på Moder Jord igen.