Vem skulle jag vara att döma? Vilken prestation har jag utfört för att få belöningen att födas in i en trygg gemenskap? I det gamla genuina bondesamhället där kärnfamiljerna levde sida vid sida.
Ingenting har jag själv utfört för att få detta pris. Kan bara rakt opp å ner berätta att detta givetvis präglat hela mitt liv. Mamma o pappa lekte knappt med mig eller mina systrar. Hur skulle du hinna det i den tuffa bonde-vardagen. De läste inte ens gonattsagor, jag fick lära mig att läsa själv. Jag fick en gonattkram och på söndags morron fick vi mjölk o småkakor på sängen. Och så fanns dom där. Dom fanns alltid där!! Jag har hela min uppväxt bott på mina föräldrars arbetsplats. När jag hade ramlat, när storasyster varit dum (-för en gångs skull inte jag) eller när livet bara var lite onödigt lessamt så fanns det alltid ett knä i närheten. Var mamma o pappa i lagårn så kanske mormor eller morfar var där.
Självklart var det inte så bara bättre förr. De som for illa, de for riktigt illa. Å hamnade man utanför gängse normer så var man inte vacker. Kommer fortfarande ihåg tanten på 1960-talet, minst trettio år äldre än mig lilla spoling som berättade att aldrig, aldrig kunde hon tro att hon skulle skilja sig. Och nu satt hon där uttittad.
När jag nu försökt bädda in livet i bomull måste jag ändå se livet runt omkring mig idag. Kärnfamiljen är verkligen maskäten. Fastän jag inte bor i singel-täta storstan så möter jag överallt mina, dina, våra och alla andra barn o föräldrar o styvpappor o plastmammor å särbos å varannan damernas å hejkomockhjälpmig. En situation som skapar lidande.
Ur det innersta av mig skriker det ”Detta är inte rätt!!” Varför skulle vi på nån generation skjuta hela kärnfamiljen i sank. Från ett samhälle som bestod av en kärna och dess nät och till ett samhälle där man riskerar att hamna på muséum om man haft samma partner i flera decennier. När jag ser allt lidande så skriker det ur det innersta av mig.
Fortfarande har jag inte bittersta behov av att döma eller bedöma. Jag vet förhållande som inte går att rädda. Det jag vill inrikta mig på är resultatet. På vilket sätt kan vi som gamla stofiler – eller kanske unga stofiler – stötta kärnan i vårt samhälle? Samhället som det ser ut idag bär på stora bördor. Många far illa ekonomiskt, många mår dåligt psykiskt, många klarar inte av att fungera fullt ut som människor. Det drabbar företag, det drabbar offentlig sektor, det drabbar skattetrycket – framför allt drabbar det värdefulla enskilda liv.
Nyårsbönen – ring klocka ring – den innebär för mig o dig bön om mera omsorg, medmänsklighet och empati Låt oss dela av det vi har inombords, låt oss drabbas av den märkliga matematik att man blir rikare när man ger….
