JUNI 2010
Storstan är inte mitt element. Vi förstår inte varann, stan å jag, om man så säger. jag finner inte logiken i att man springer runt runt. Inte vet jag ifall nån över huvudtaget läser min blogg. Men hallå i så fall Du Stockholmare – kan Du tala mig tillrätta?
Kan Du förklara vad som händer där i kaoset? Att en grön gubbe vid övergångsstället eller en öppen dörr till ett tunnelbanetåg kan göra normalt folk rent hispiga. Välklädda kostymnissar, överåriga paranta damer, finniga tonåringar med tuppkam. Alla springer dom. Med tom blick. Som molekyler i ett kosmos.
Så landar man då i ett tågsäte. Max halvmetern ifrån mig finns dom. Molekylerna. Alla som inte ser. Som Du inte lyckas få ögonkontakt med. Ändå vet Du hennes middagsmeny och känner till alla hennes bekymmer med barn och gubbe. För hon pratar i sin mobiltelefon hela tiden – och hon är så nära så Du får nästan skavsår i öronen. Men hon ser Dig inte.
Sen är Du framme vid hemmet/kontoret eller vad det nu var. Då uppstår nästa rejäla problem. Du ska ta Dig in. In på Din arbetplats, in i Ditt hem. Det piper å blinkar, det knappas koder å det mixtras med sjutillhållarlås å niotillhållarlås. Jag blir helt konfys. Får noja. Min uppfostran säger att det är större risk att jag tappar nyckeln än att nån går in som vill nåt illa.
Säkert har jag fel. Jag behöver alltså hålla mig långt borta från civilisationen. Jag tror nämligen fortfarande att det inte går att låsa ute våldet. Att det inte går att springa ifrån ensamheten. I min enfald tror jag att våld och rädsla är de bästa grogrunderna för fortsatt våld och rädsla. Att det bara kan ”botas” med omtanke och KÄRLEK. Att tro på nån, att lita på nån, att bry sig om nån.
Sjävlklart vet jag att de tjugo sekunderna Du springer kan göra att Du kommer hem en kvart tidigare. Självklart vet jag att i ett myller av människor så går det inte att bry sig om varenda en man möter. Självklart vet jag att det är för naivt att tro sin medmänniska om gott.
Ändå vill jag göra det för jag vill leva i en allt bättre värld. I det gamla bondesamhället var det mycket skvaller och förtal. Men det var oxå mycket omsorg. Där fick oxå den udda, vingklippta människan plats. Å där sa man ”Ryker det i grannens skorsten?”
Att bry sig och bli ”ombrydd” är Livsvärde!!