Vi har just fikat.
Andreas var här med sambo Sandra och deras härliga barn Melanie och Texas. De berättar om sitt prydliga liv med Villa, Cadillac, Kawasaki och Kanin. Det är hur gulligt som allra helst.
Jag kan bara inte låta bli att minnas.
Minnas när Andreas praktiserade på BISON som ett led i anpassningen till samhället. Och besökare som kom och förfasade sig över typen som gick och drog utanför företaget.
Eller minnas den gången Andreas kom och sa att nu hade han bestämt sig hur framitden ska bli. Att nu skulle han få ordning på sitt liv. Han hade själv ”bestämt” både Övervakare och typ av Samhällstjänst när han gjorde sitt avtalade besök nos Frivårdsinspektören. Jag tror hon tappade både hakan och öronen. Nåt sånt hade hon verkligen aldrig varit med om tidigare.
Så intressant det var att följa Andreas under övervaknings-året. Hur han regelbundet rapporterade sina framsteg. När han berättade att ”nu ska det bli lastbils-kort”. Hur han körde ifrån sina kamrater både i terori och praktik under internsiv-utbildningen. Hur ofantligt glad han var när han kom och visade Körkortet med alla, alla bokstäver. Hur han fri som en fågel, glad som en lärka bara kunde flyga ut i arbetslivet! Det är ju hur stor brist som helst på lastbilschaufförer.
Han ringde ett par samtal och allt var direkt klart. Bara att komma.
Men sen hände nåt.
När Andreas kom till arbetsplats ett och arbetsplats två så fanns det helt plötsligt inga jobb.
Vad hade hänt??
Jo, de tilltänkta arbetsgivarna fick se ett skal med en tatuerad kille, med ringar lite varstans och en frisyr som kan göra en kallsvettig.
De kollade aldrig innanför skinnet. Detta knäckte så när Andreas. Hade inte en snäll chaufför låtit honom åka med på sina pass och smyga igång med körningen, så att han fick visa sin kapacitet, gry och kvalitet så vet ingen var Andreas skulle vara idag.
Men idag är det bara roligt. Roligt när han ringer. ”Det är Plutten” säger han. ”Jag kör min lastbil inatt oxå.”