Det bär mig verkligen emot att skriva Gammelfarmor. Jag skriver ju om min Mamma.
Men det är klart – hon var född 1915. Hennes son är numera sjuttiotvå. Å hon hann ändå uppleva både barn, barnbarn och barnbarnsbarn innan hon flyttade vidare vid nittiotvå års ålder.
En binge av dessa ättlingar har just paddlat längs Köla-älven. Min lilla dröm var att de lyckades passera kraftverket i Adolfsfors, komma ut i sjön, paddla tvärs över Hugn. Där skulle jag sitta i “hallinga neanför Nystuga i Skarbol” å hälsa dem välkomna till Gammelfarmors föräldrahem.
Hemmet som ligger så vackert över Hugns östra strand. Så nära. Och så farligt. Så farligt att Farmor aldrig lärde sig simma. Hennes mamma Anna-Stina (hon som alltid sprang – även inne i köket, gungande steg), Anna-Stina var såå rädd att hon förbjöd sina barn att gå till sjön. Lillasyster Karin gick dit ändå – hon lärde sig simma.
Här har vi nog knuten hos Mamma Ruth. Hela livet har hon varit snäll och foglig. Mamma Ruth hade många tankar, idéer och visioner, alltihopa gömt under en tjockt lager av snällhet. Jag menar nu äkta snällhet, inte påkletad. Mamma Ruth ställde opp, hon trodde väldigt lite om sig själv – “men dom säger att jag är duktig att jobba”
Under hela mitt långa liv har jag aldrig mött nån som arbetat som min Mamma. Gammaldags jordbruk, tre barn, alltid att vända på varenda krona, aldrig semester, änka när hon var 57, fortsatte som ensam bondmora, utan moderna hjälpmedel, med lagården full av kor, höns o grisar. Och “lilla Iris” som än inte var flygfärdig. Tog sommarbarn från Stockholm för att dryga ut änke-pensionen.
Du vet detta var på den tiden då man jobbade hårt ute på gärdena hela sommaren, hela familjen. När middagen närmade sig gick mor hem och fixade den. Vi kom hem, åt, karlfolken sov en middagslur – mor diskade.
Gammelfarmor, Mamma Ruth såg jag riktigt arg bara två-tre gånger i hela min uppväxt. De gångerna då blev man snäll…..
Levt hela sitt liv i Köla. Uppväxt i Skarbol, flyttade till morföräldrars gård i Solberga, gifte sig i 30-årsåldern å blev bondmora på Östby i Älgestad. De sista åren i pensionärslägenhet i Adolfsfors. Ända till 89 års ålder då hon drabbades av en tragisk olycka levde hon helt utan hjälp. Visst såg främst dotter Iris till henne efter hand – men Ingen behövde sköta om självgående Ruth!! Arbetat mer än de flesta, aldrig fördömande – men ibland upp i 70-årsåldern så undslapp det henne “jag förstår inte vad man menar med utmattningssyndrom”
Som sagt, goa Mor har levt ett fogligt liv i skuggan av sin starke make. Hon har jobbat hårt, hon har fostrat barn, hon har levt för familj, arbete och sin Köla Missionsförsamling. Det senare ett bara självklart val. Inte fördömande men konservativt uppfostrad levde hon med sin hårknut i nacken ända tills döttrar Maj o Iris blev såpass vuxna att de fräschade opp sin mor.
Möjligtvis får Du bilden av en mesig skugga. Inget kan vara mera felaktigt. Mamma Ruth brydde sig verkligen om hur det gick för oss i skolan, utan knot följde hon med till Glasögonhuset i Arvika när jag i fotboll sparkat sönder ännu ett par glasögon. Lika mycket som pappa skötte hon ekonomin därhemma. Osv.
När man aldrig haft tullgång till bil, gått på Östbys backar i femtio år, mjölkat kor å hässjat hö, burit ved å slaktat grisar – då kan man inbilla sig att livet blir inskränkt.
Ingalunda!!
Ingegerd o jag har haft förmånen att besöka ganska stort antal länder. Den som var ojämförligt mest intresserad, den som ville höra berättelser och se bilder -det var alltid Mor Ruth. Upp i pensionsåldern fick hon oxå själv leva ut några av sina drömmar när hon fick möjlighet själv att resa.
Inte bara en tvådagars-semester till norska Gudbrandsdalen med hela familjen, tält och förplägnad i Karl Solbergs svartvita Austin. Nej hon fick med vänner åka till Nordiska grannländer, hon fick se tulpaner i Holland och – hon fick faktiskt till slut åka ända till Israel! Mer än vad hennes son har gjort.
Hennes allra första resa var oxå rolig. Jonas Gardells farfar var – faktiskt – provinsialläkare i Koppom en tid och i ungdomen jobbade mor Ruth som barnflicka åt Jonas Gardells pappa Bertil. Mammas berättelse om när hon som kanske 16-åring 1930 fick följa med doktorskan till Stockholm är dråplig. Doktorskan hade faktiskt själv körkort och fin droska. Resan till storstan tog två dagar. Första dagen nådde de Örebro och Stadshotellet där. Ruths ögon var stora när källarmästaren stod i givakt när de klev in i hotellet.
Vad fint det är att ha starka minnen av en person som växer med åren! En människa som aldrig stod i vägen, som Aldrig skulle stå på ett podium och visa opp sig. Nej där har jag fel igen! Mamma Ruth talade faktiskt på vårt bröllop. Pappa hade dött året före och nu fick Mamma Ruth kliva fram.
Detta och mycket mera skulle jag vilja berätta för barn o barnbarn när de kommer stilla glidande mot Nystuga i Skarbol. Risken är bara att de inte kommer ända hit. 
