Hörde precis när jag avslutat chat-samtalet. De hade inte stängt av mikrofonen. ”Garanterat att det här kommer med på bloggen nästa vecka”. Det var allt en utmaning det Lusse ! Jag får väl försöka att infria Dina förväntningar….
I dessa tider är det många som far illa. Många som är ensamma, många som är isolerade.
När jag så tänker efter – då är jag förmärkligt priviligierad. Jag får leva ett rikt liv med naturen in på närmsta knuten och med en likaledes pensionerad hustru i närheten för det mesta. När hon inte är på symöte och pratar av sig.
Så börjar jag på å grunna efter hur ofantligt mycke fina kontakter jag egentligen har i denna isolerade tid. Jag börjar grunna på hur mycket Goda Vänner det egentligen finns. Börjar på å grunna på hur många Vänner som verkligen står ut med mig.
Som så mycke annat jag gör så är detta en Harakiri-uppgift. Jag vet förstås att när jag stängt datorn å tryckt på publicera så bubblar det opp ytterligare något dussin härliga förglömda nunor. FÖRLÅT!
Ickedestomindreändock så inträffade veckans highlight på måndag förmiddag med ett video-chat på Messenger. På bild o ljud fanns plötsligt rödtoppen Lusse åsså Staffan. Mina bollspelande kamrater från Köla AIK. Femtio år tillbax!! Men precis likadana. Vindsnabbe Staffan prata om min stönighet (eller Energi som han diplomatiskt uttryckte det) å Lars-Olof, Lusse som inte gjort nåt annat nyttigt än att spela och träna fotbollsspelare hela sitt liv – han bara måste påminna om mitt otekniska beteende. Även på en fotbollsplan.
Va roligt när man bara kan fortsätta där man avslutade samtalet 1973….. eller så. Å det bara känns naturligt. Så har vi det med vissa. Vi kan prata idrott, klasskamrater, jobb eller djupdyka filosofiskt.
Medan det totalt låser sig när man träffar andra. Eller hur?
Vissa har jag som mentorer. Arne o Gun har jag tillbringat många intressanta timmar ihop med. Lika intressant som med Roland eller med Rune. Vissa möter man väldigt sällan, vissa har t o m gått över floden.
Å vissa bara möts spontant i skidspåret, på isen. Eller gärna i bastun när det går an. Som Bruno, Arne, Kenneth o Owe. Eller Gode Granne Gunnar som alltid finns till hands. Som alltid skämtar men aldrig är plump.
Eller politiken som ändå måste leva även i dessa tider. Än mer än partikamrater möter jag eftertänksamme Anette. å Daniel, den sociale som har den kanske starkaste integritet jag mött. Formella fraser, funderingar å beslut med fika-snack däremellan. Där dom sitter med sin fantastiska kvarg å energidryck.
Å alla kommunens tjänstemän som man blir mer o mer bekant med.
En annan stor kakbit i mitt levnadsbröd är kyrkan, Men den är ju bara för tråkig i dessa tider. Jag menar – med att zappa runt kan Du rapa opp exakt den andliga mat Du önskar digitalt. Av högsta kvalitet i såväl tal som sång. MEN. Men jag tror det är Kyrkkaffet jag saknar(!) Småpratet, gemenskapen, leendet, bekräftelsen. Jag saknar den fysiska kyrkan.
Som Du noterar så rör vi oss en hel del ändå. Ärligt talat så är det inte synd om oss. Det som definitivt inte är roligt är att barn o barnbarn finns i smitthärden Stockholm så dom får vi inte se. Inte se på riktigt. Då är det synd om oss.
Men annars.
I lördags blev vi bjudna tll Solberga på Tacos med åtföljande Melodifestivalfinal. Så vedervärdigt! Å så fint Hanna å tänka på de gamla pangsjonärerna. Å så fick jag busa med Malte å Ture.
Åsså Farid å Jafar å Javid å Quasem å Mortaza, Dom lär mig mycke. Hela tiden.
Åsså Björn med sina filosofiska funderingar. Kom bara ihåg att Du är pengisonär och har gott om tid så får Du till Dig mycke livsvisdom under några timmar.
Åsså dom goa små kommentarerna på Sociala medier ”Du måste vara försiktig ute på isen Majen” skriver Jessica. Majen! Det var i Smolmark 1991 jag vikarierade eller……hihi. Eller Annika som påstår jag är en pigg 70-åring som åker kana i skogen.
Där finns Ni allihopa Lasse å Lena. Tova å Ted, Örjan, Plutten, å Örjan igen. Hans å Tony å Peter å P-I. Anna, Ingela, Staffan, CarlJohan, Hanna, Jonas, Stina, Emma, Maja, Tomas o Torsten. Monsieurberra å Gunnel me wordfeud, Bengt Schackspelarn å Billy å Simone. Amelie förstås – Amelie som inte hinner ha så mycke kontakt längre för hon är kär. Hon finns där ändå. Å Christian – fast vi aldrig pratas vid numera.
Vissa extra tråkigt man tappat kontakten med. Typ Mats å Bernt. Inte bara avståndet det beror på.
Å Börje. Min märklige vän Börje som vräker ut dynga på FB men som är den trevligaste å goaste politiske antagonist när vi sitter å fikar.
Å Erik. Inte så ofta men desto mera rejält. När vi bägge var gräsänklingar tog vi en bastu. På sex timmar.
å Per-Arne…… P-A hör av sig nån enda gång. Då kan vi bara fortsätta där samtalstråden avbröts för sex år sen.
Nej det är INTE synn om mej i denna pandemins dystertid. Bara synn me alla som jag inte har räknat opp.
Åsså är det orättvist att jag/vi inte får träffa Edvin, Ellie å Hillevi
