Idag tar vi in en gäst-bloggare, Evald Lier ifrån Skillingmark, ofta titulerad “Valdus”. När vi frågade Valdus ifall vi fick publicera nån av hans skrönor så hade han inget att invända. Eventuellt kan svaret påverkats av att Evald Lier dog 1985, men vi är högst taxamma och hedrade.
Evald startade som jordbrukare men skrivarådran tog alltmer plats i hans liv och så småningom blev han journalist på Arvika Nyheter. När jag under 1960-talets mitt “pryade” på AN så var Evald min mentor. Evald Lier har gett ut ett antal böcker, såväl bygdehistorier som egna diktverk.
= = = == = = = ==
UTFLYKT MÄ NORSTE-NIRS
Före motorismens genombrott i väst-Värmland hade det kommit en ung och skön lärarinna till Järnskog. Hon var intresserade för litet av varje, även sådant som låg vid sidan om hennes speciella yrke. Bland annat odlade hon flitigt sina konstnärliga talanger genom att måla tavlor.
En söndag, då det var strålande vacker väder, företog hon en resa efter häst över “Östervallfjället”. Dels hade hon personligt ärende till gränssocknen på andra sidan höjden, dels räknade hon med att få en del vackra motiv till sitt landskapsmåleri.
En trygg och sävlig bonde, som kallades Norste-Nirs, anställdes som skjutsbonde, och färden tog sin början. Fordonet var en tvåhjulig giggkärra och hästen var gammal och stadig. Det hela var en lantlig idyll så god som någon, och lärarinnan satt och njöt av naturens skönhet efter färdvägen.
Vägen var både krokig och backing, så det gick inte särdeles fort. Norste-Nirs var i den åldern, att han var tvungen att göra ett och annat uppehåll redan innan halva vägsträckan passerats. Inte heller var han så särdeles blyg utan delgav i all gemytlighet anledningen redan vid första “hållplatsen”:
– Ptro-o-o! Nu får ho väre snäll å hålle i tömmene männas jä går ut å pesser!
Jo för all del, inte var fröken oförstående för naturens ordning. Och här bland granar och tallar i en vildvuxen värmländsk skog med endast en gubbe i sällskap var det väl ingen anledning att snörpa på näsan och sätta igång och rodna.
Då Nirs gjort uppehåll ett par gånger och sedan fann, att lärarinnan vid hans sida satt försjunken i tankar, fick han för sig att hon själv behövde göra uppehåll men var för blyg att tala om sanningen. Han ville därför hjälpa henne ur den befarade förlägenheten;
– Ho setter väl itte å hôller sa jämt i fånötta!
– O nej! Med mej är det ingen fara.
– Ånej, dä kunne jä nåck ha tänkt ôg. Fruntemra di e anschles fûnta di än vi kärer. Di har större tomrom di må’vete!
Färden fortsatt under bästa gemyt och ömsesidiga förståelse, trots skiljaktligheter ifråga om ålder och kön.
När de kommit upp för alla motlut och befann sig på högsta krönet av “fjället” vände sig lärarinnan om och upptäckte, att stället var som skapt för att skissera upp en tavla. Ett storslaget panorama utbredde sig för hennes blick, och hon vände sig ivrigt till sin skjutsbonde med orden:
– O, snälla ni, här måste jag be att få stanna några minuter och göra en skiss!
– Ptro-o-o! Jo för all del, dä va itte för snart!
Fröken tar sin lilla väska och hoppar ur åkkärran, men finner till sin stora förtret att hon har skissblocket hemma:
– Men o så tråkigt! Jag glömde ju skissblocket. Farbror har väl inte möjligen en liten bit papper i fickan? Det betyder ingenting hur det ser ut, bara jag jag får kasta ner en enda liten skiss.
Norste-Nirs gräver under tystnad i sina fickor, men replikerar om en stund: – Nej pappir har jä inge’. Men dä behöver ingen heller her i skogen. Dä går like bra mä en – môse-dôtt!
