DET GAMLA FÖRRÅDET

Det är NOSTALGISKT.

1929 – för fulla nittio år sedan – byggde rallarna en förrådsbyggnad till den då nya Järnvägsstationen i Högelian ägd av BJ, Bergslagens Järnvägar.

Stationsbyggnaden är en av tre identiska efter bansträckningen Mellerud – Arvika, det som så småningom ska bli DVVJ, Dals-Västra Värmlands Järnväg. I folkmun benämnd “De Vackra Vyernas Järnväg”. De identiska stationerna i Svärdlång, Högelian o Växvik. Byggnader som förr eller senare förtärs av tidens tand.

Hit till Högelian järnvägsbygget kommer rallaren John Helmer Öman. Han kom för att bygga en järnväg och han fann Märta, en blivande hustru. Så han blev Högelian trogen i princip hela sitt liv.

Helmer jobbade hela sitt aktiva liv invid och på järnvägen. Han byggde järnväg och han skötte järnvägen. Med sin dressin var han banvakt och kontrollerade att tågen kunde köra tryggt. Godståg och Rälsbussar.

Hemma i stationshuset styrde fru Märta. Hon skötte expeditionen och hon sålde biljetter. Förutom godsmagasin, expedition och väntsal innehöll även bottenvåningen en liten lägenhet för familjen med tre barn. På övervåningen hade Järnvägsbolaget andra hyresgäster.

Så framgick livet i trettio år. 1958 tröttnade SJ som nu ägde banan och familjen Öman fick köpa ut Stationshuset.

Det finns fortfarande spår efter den strävsamma familjen. “De jobbade alltid” sa grannarna. Förutom arbetet på järnvägen så drev man tidvis handels-trädgård och sedermera genom dotter Lisa blomsteraffären i Årjäng Cederholms Eftr.

Överallt, överallt i hela uthuset och godsmagasinet fanns det spikar inslagna bara lite grand. Även till det fanns en lösning. Under senhösten tillverkade man begravningskransar. I Massor!!

Man åkte till Skutberget utanför Karlstad och plockade fin mossa och så band man kransar. I legio. Som sedan hängde i uthusen för att torka innan de såldes vidare.

Under godsmagasinet gjorde banvakt Öman ett bilgarage. Han grävde ut hela garaget FÖR HAND! Med spade och skottkärra.

Herrskapet Öman hade varken dator, mobiltelefon eller fritidsbekymmer.

Nästa förvandling för Högelians Station skedde 1974. Då flyttade det tämligen nygifta paret Bryntesson in i huset. Av ett skäl som i grunden var djupt tragiskt.

Paret Bryntesson längtade ut på landet ifrån den stora tätorten Årjäng. Men de hade inga pengar. De jagade alltså ett hus att hyra. De letade och de letade. Till slut kom Lennart på mannen som borde veta om alla möjliga tomma hus. Till Abeko Konfektion där Lennart jobbade anlände varje dag brevbärare Axelgård. Brevbärare Arne måste vara den som vet hur det ser ut efter linjen.

Jovisst säger Brevbäraren. “Järnvägsstationen i Högelian står helt plötsligt tom och inte tror jag att ägarna vill att det ska stå obebott över vintern.”

Alltså ringer Lennart till Öman å frågar ifall han får hyra huset. “Nej absolut inte.” säger Öman “Du får köpa huset.”

Sedan gick det fort. Trev veckor senare så cyklar Lennart hem ifrån Abeko. Och han cyklar norrut istället för söderut till stora stan Årjäng. Så kan det gå till.

Men det fanns en tragisk bakgrund sa vi. Jovisst, paret Öman hade tre barn. Pojken var gravt handikappad och dog innan han blev vuxen. Vackraste dottern Inga blev plötsligt psykiskt sjuk i tjugoårs-åldern och levde under alla år i Kristinehamn. Helmer o Märta levde för präktiga dottern Lisa. Lisa som alltså drev blomsteraffären i Årjäng var omtyckt av hela bygden.

Och så kom smällen som fullbordade tragedin. Helt utan förvarning dör Lisa i en hjärtattack bara femtio år gammal. Helmer o Märta orkar bara inte mer. De lämnar huset de levt för och bott i under nästan femtio år och sätter sig i en lägenhet inne i Årjäng.

Försöker vi glömma det tragiska så kan Du bara tänka vilka spännande första månader paret Bryntesson hade när de gick på upptäcksfärd i alla skrymslen och vrår. Där fanns mor Märtas damhattar och där fanns spottkoppar ifrån järnvägstiden. Där fanns torkade råttor som fått ström i sig bakom elspisen och där fanns begravningskransar och till och med en riktig dressin.

Faktiskt det slutar inte här. Det finns ännu mer verkligt tragikomiskt.

En dag får vi höra att farbror Öman krockat lite lätt med sin bil. En Renault 16 som inte gjort många mil. Fräckt nog så ringer jag Helmer och frågar ifall han kanske nu slutar köra bil. Att jag i så fall är spekulant. “Nej inte alls” säger Helmer, jag tänker att fortsätta att köra.”

Och jag känner mig bara dum.

Vad händer sen? Efter en månad får vi beskedet att Helmer helt hastigt har dött. Ännu mer tragedi. Givetvis kan jag inte säga nåt mer nu. Döm om min enorma förvåning när änkan Märta ringer och säger att hon hört jag var intresserad av deras bil. “Släktingar i Eda har hört av sig, men Du frågade ju först” säger Märta.

Ärligt talat, vi får ett billigt och redigt hus och vi får köpa en bra bil till ett värdigt pris. Renaulten tillbaka i Högelian! Ärligt talat så var detta välsignat – lever nu som nystartad företagare med inkomstdeklarationer en bit under existensnuminimum.

En liten, liten del av allt som Det Gamla Förrådet har sett. Förrådet fick vara med om när Sara och när Nils växte opp emellan landsväg och järnväg.

Och en del andra ungdomar som delat vårt liv. Förrådet tappade nog nästan takpannan när den fick se att lille Lasse pillade ur växeln på fosterfar Lennarts gamla Taunus som därmed rullade bakåt och blev hängande över perrongen. Ve o Fasa!!