å sett rälsbussar komma och gå…….
Starkt ligger mina första minnen av rälsbussen från Koppom till Arvika. Redan från sju års ålder gjorde mamma å jag årliga tågresor till Arvika och till Dr Salme Woorema för ögonkontroll. Vi åkte rälsbuss – å ändå häftigare var att det var enda gången om året som jag fick komma på kondis. På Nordells anrika konditori.
Vid tolv års ålder börjar jag högstadiet. I Arvika. Fyra mil! Det var skolbil och det var tåg. Första dagen visste jag inte hur jag skulle ta mig hem . Så jag gick hem. Fyra mil från Arvika till Älgestad, Köla, För säkerhets skull följde jag rälsen så långt det gick…. kom inte å säg annat än att jag är en udda överlevare.
Under tre år åkte vi rälsbuss. Mest spännande var regniga höstmorgnar när blöta löv låg på rälsen och tåget slirade betänkligt upp över Bodafjället. Vår stora förhoppning var förstås att det skulle bli ståendes och vi skulle få giltigt förfall när vi inte anlände till Solbergaskolan till lektionsstart.
Nästa anhalt på järnvägsspåret var 1974 då Ingegerd o jag köpte Högelians Järnvägsstation längs med fortfarande brukade vackra DVVJs järnväg. Vi köpte det gamla stationshuset av Helmer o Märta Öhman. Helmer Öhman kom hit som rallare när järnvägen byggdes 1928-1929. Stannade kvar som banbiträde hela sitt liv, likaså gjorde fru Märtha som var platsvakt. De flyttade hastigt efter tragiska dödsfall i familjen och de första månaderna i Högelian gick vi på upptäcksfärd i uthus, godsmagasin och loft bland damhattar, porslin, spottkoppar märkta B.J. Å råttlort.
Det gick inte så många tåg per dygn men jag kan lova att det blev svettigt när jag lämnat min gamla Ford Taunus i utförsbacken och Lasse fem år lyckades pilla ur växeln så bilen kom i rullning och blev hängandes över perrongen. Då blev goda grannen Janne räddningen som hann att med traktor dra opp bilen innan något tåg kom tuffande.
1962 gjorde Rachel Carson ramaskri i USA med att ge ut boken Tyst vår som mycket handlade om dikeskanter och annat som dött pga besprutning med DDT.
Mycket tack vare Miljökämpen Eric Svanqvist – så långt före omgivningens tankar – så blev vår järnvägssträckning uppmärksammad decenniet senare. SJ ville inte ha ogräs och sly längs banan och detta förhindrade man effektivt med besprutning av hormoslyr. Fastän inte smärtfritt. Eric S med Miljönämndens ordförande Tage Johansson i hasorna ställde till uppståndelse. En uppståndelse som ändå fick stopp på eländet.
Så fortgick ett dussin år med fyra-fem rälsbussar och några godståg per dygn femton meter ifrån sovrumsfönstret. Idylliskt o Miljövänligt. Men ändå inte när knappt någon åkte med.
Jo några få. Mor Ingegerd åkte in till jobbet i Årjäng. Nils dagmamma bodde i Huken några gärden innan Årjäng och tågföraren var snäll och stannade där dagmamma Ella stod å väntade efter spåret. Offentlig service vill jag kalla detta!!!
1985 lyckades SJ stoppa själva tågtrafiken men banan var kvar i fyra år till. Inget underhåll förstås och hösten 1989 var den värsta storm och busväder som varit i mannaminne och en lång bit av banvallen rasade i Koppom och “äntligen” fick SJ en anledning att lägga ner hela sträckningen.
Kvar finns en gammal järnvägsstation byggd 1929, en väntkur flyttad från Grävbacka (linje Beted- Skillingsfors), så dålig att det bara var att riva, en dressin och gamla stopplyktor som bara försvann, lite spottkoppar, en “plåtstins”, gamla kartor o tidtabeller och annan nostalgi.
Då – en gång i tiden lär det ha jobbat hundra personer runt järnvägen i Årjäng. I stora metropolen Mellerud var hela fyrahundra stationerade!
Då – en gång i tiden fanns det tre spår i Högelian. Stickspår för godståg som nattetid kördes ut på banan. I Silbodalsälven flottades timmer och där älven gick nära banvallen så lastades timret på vagnarna. För hand!
