Växte upp i en liten släkt. Växte opp i en ovanligt liten släkt med 1900-talsmått.
Jag hade bara en moster, Karin. Moster Karin gifte sig sent å hörde därför lite grand till vår familj. I alla fall på jul å stora högtider. Å Jag hade en enda kusin sådär tjugo år äldre så hon var en “tant”. Hennes mamma faster Hillevi å pappa Ola bodde på Nygård i Boda, Järnskog. i Lillstugan på Nygård bodde Farbror Herman. Som ungkarl hörde han oxå lite mera till familjen Bryntesson på Östby. Som kuriosa kan nämnas att grannstället till Nygård heter – Nygård (!)
FARBROR HERMAN var speciell. Ju mera jag tänker på min Gode Farbror Herman desto godare blir han. Lite i skymundan en av mitt livs stora förebilder.
Han växte alltså opp på mitt barndomshem Östby tillsammans med storasyster Hillevi och min blivande pappa, storebror Birger. Dessa tre syskon gick sina egna vägar genom livet. Sociala men egensinniga. Farfar dog när Birger o Herman var i tjugoårs-åldern så de var unga när de fick axla ansvaret för ett eget jordbruk.
(bilden ovan är faktiskt från Dagens Nyheter som gjorde ett veckolångt besök på Östby tidigt 1940-tal)
Där nånstans hände nåt omvälvande för Herman som han aldrig berättade om. Han kanske miste sin livs kärlek – vad vet jag? “När jag var tjugo slutade jag gå ut å dansa, utan gick in på kammarn å la mig å läste” var allt han sa.
Han levde så hela sitt liv. Egentligen väldigt enkelt, men förnöjt. Han drev ett jordbruk med sin älskade häst Pingel och några kor. På vintern jobbade han i skogen. Hårda vintrar långt före motorsågens tidevarv. Vintrar som fostrade starka män. Lördag kväll köpte han en påse godis o Expressen.
Hela tiden hade han mycket nära kontakt med pappa Birger. När halvsju-nyheterna ljudit ut på kvällen ringde telefon och Herman förhörde sig om kalvande kor, dränering och betesvallar. Birger o Herman var lite Jan Ersa å Per Persa. Lika å olika. Ler å långhalm. Beroende av varann. Birger bar hatt å Herman hade keps. Birger var duktig å skriva å Herman var duktig å prata.
Å Herman hade körkort. Han körde ett varv upp och ner på Storgatan i Charlottenberg en gång på 1920-talet. Så han fick körkort. Det var enda gången han körde bil. Men han var mäkta populär bland ungdomarna i bygden på 50- å 60-talet. Han hade ju körkort! Alltså placerade man Herman i passagerarsätet och “övningskörde” när man ville ut och ragga och inte hade eget kort. Där satt han många mil.
Herman hade motorcykel. En gammal knatter. Han var ingen lodis. Han var verkligen ingen lodis, men då kunde han se sån ut. Väl påpälsad med skinnmössa och så en strut framför ansiktet som mildrade den kalla luften. Mäktigt!
När han på 70-talet blev för gammal att köra MC så gav han bort den till en lycklig grannpojk. Och köpte en moped. “Nej jag ska inte ha nån hjälm” sa Herman “jag kör tills polisen stoppar mig. Då ställer jag ner mopeden”. Han blev aldrig stoppad.
Herman kunde vara lite tvär och sur ibland, men vi barn var aldrig rädda för honom. Vi visste ju att han var snällast i världen. Vi visste att han aldrig glömde en födelsedag. Då var han hos sin kompis Valdemar – f.ö. mycket stolt pappa till Solveig Ternström. Valdemar hade bok- o pappershandel i Koppom å Herman köpte en bok som “inte var för hemsk”. Å äldsta syskonbarnet Maj höll han med cyklar från koltåldern ända till första mopeden. Skam till sägandes är det ofta på bilder som lillebror sitter på Majs nya cykel.
Herman å svägerska Ruth, hade hög respekt för varann. Förmodligen för att de bägge var sådana arbetsmänniskor. Åsså gillade Herman mamma Ruths rustika hushållskost. Den var nog bättre än det som syster Hillevi serverade honom dagligen.
Herman ställde ALLTID opp. På sommaren gjorde han först sin egen “slåttana” och sedan kom han alltid till oss som hade större ägor och mera hö. När pappa Birger olyckligt föll i ladugården, spräckte skallbasen och inte blev människa igen så var det Herman som var den konkreta “ängeln”. Utan Herman som hjälp hade mamma Ruth aldrig fixat behålla jordbruket. Och fortsätta måste hon ju, 54 år gammal och obefintligt kapital eller pension. Tänk alla de timmar Herman tjänstade. Klockan sju var han igång fast han bodde en mil bort. Å nåde Dig ifall Du inte var på plats då!
Jag såg aldrig att han fick betalt. Det vet jag ju inte men mycket kan han inte fått. Vi hade aldrig mycket.
Jag saknar den goda tiden ibland nu i egoismens tidevarv. Ett annat exempel är gamle Nyste-Johan som köpte mjölk av oss. Mamma tyckte lite synd om ensamme gamle Johan så en dag skickade hon med en påse ägg. Dagen efter kom Johan med en tårta som han bakat av äggen han fick.
Herman levde i en dragig liten stuga utan bekvämligheter. Vedkamin var det mest moderna. Utedass förstås och vaska sig i köket eller nere vid bäcken. Herman kom aldrig långt ifrån sin fädernesbygd och borde vara “insnöad”.
Herman är en av de fräschare människor jag minns. Aktuell, påläst om samhällsläge och intresserad av idrott. Rapp i käften och ibland lite tvär så var han makalös att befästa min kristna tro. Herman gick aldrig i kyrkan annat än på begravning. Men när han i tonåren ifrågasatt vad jag trodde på så fick jag en 
häftig hemläxa. Han var påläst, det var inte jag.
Jag känner att jag nästan gett en för sur bild av Farbror Herman. Herman var väldigt snäll, man man hade respekt för honom den gång han sa till på skarpen.
Herman gick alltså aldrig i kyrkan. Ändå är han en av mina stora förebilder som kristen. Att bilda sig en välgrundad åsikt och stå för den även om det blåser motvind. Att göra rätt för sig. Att inte följa med strömmen som en död fisk. Att alltid ställa opp ifall det behövs. Att vara NÖJD med det man har. Det är nog och mer än nog!!
Eller hur – det finns alldeles för lite Herman kvar i vårt moderna samhälle………
Det sista han gjorde för mig/oss i Högelian var en äkta gammaldags skygåhl. Den finns inte kvar efter fyrtio år, men det Goda Minnet finns kvar.
