Nu är den stolta vår ursprungen, den vår de svaga kalla höst
Det drar imot kvälls nu.
Det är kallt.
E A Karlfeldt skrev dessa poetiska rader för hundra år sen – denna vår är det ännu kallare. Det vilar en aftonskugga över vårt klotrunda fosterland. Det vilar en mörk skugga över Ungern, Frankrike, Danmark, Turkiet, USA. Och Sverige.
Vi behöver bestämma oss vilken färg vi vill ha i vår tillvaro. Bestämma oss NU.
Hur vill vi ha det i Bokskogen och under våra Granar och Björkar.
Vill vi ha Röd o Gul o Vit o Svart.
Eller räcker det med fyra nyanser av Brunt.
Dom kallar mig Farfar. Edvin, Ellie o Hillevi kallar mig Farfar. Förståss. Men även på Jobbet, när man är på Bullkyrkan å lite varstans säger dom Farfar. Får kanske va taxam så länge Uno i Slemtegen inte kallar mig Farfar….
Sextisex Valborgor har gått mig förbi. De flesta gick spårlöst förbi. Liksom Vitsippan å Koltrasten. Så uppväxt jag är på bonngård fattade jag inte på länge de årets växlingar som Tommy Bonne predika om i vår körka häromsistens.
Fick jag läsa mina böcker, spela mina spel och sparka på min boll så var miljön jag levde i alltför självklar för att uppleva. Så hopplöst självklar – men när Pappa Birger skulle lära tio-åringen skillnaden på kornen hos de olika sädesslagen som skulle sås då var det inte självklart. Då var det bara Hopplöst.
Inte förrän jag kom till stan så fattade jag vad jag gått miste om. Ett år i Kiruna gick väl an, där var det nära till vidderna. Men sedan blev det ett halvår i Göteborg å det var ganska vidrigt. Hjälpte inte alls att jag tjänstgjorde på samma fängelse som Bosse Högberg. När jag gick i trappen hem till min våning i gamla stan så vände granntanten och stängde dörren tills jag gått förbi. Prata om att känna sig instängd!.
Såpass instängde att när jag kom till Årjäng så kändes t o m de små hyreshusen på Gärdesgatan som ghetto.
Efter ett och ett halvt år landade vi ute i skogen i Högelian – på stationshuset som ligger där under landsvägen. Ja då på 1970-talet tuffade fortfarande tåg oxå förbi på andra sidan huset.
Där tuffar fortfarande mitt liv.
Inte sprang jag så mycket mer i skogen och vallade tjäder, häger eller ormvråk. Men jag hade kommit hem. Jag kunde på kvällen gå bak knuten och slå en drill utan att bli inlåst i finkan.
Jag kunde inte undgå bäverns plums i Silbodalsälven, älgen som korsade vägen eller grävlingarna som slogs i trädgården. Hörde t o m vargen nån gång yla långt borti åsen. Å en gång fick Sara o jag se det mäktiga lodjuret komma tassande bara tvåhundra meter från stationshuset. Som ett förvuxet rådjur skuttade det vigt iväg.
Pappa skulle skäms över sin glasögonprydde son som aldrig lärde sig växternas namn på latin, som inte kunde göra en rak plogfåra, som inte kunde skilja mellan vetets och rågens korn.
Ändå hade mamma o pappa planterat nånting i den där bokmalen. De förde över gener av vårens lukt, av glädjen att se något nytt växa opp – bara man inte själv behöver påta i jorden….. Med deras gener blev det omöjligt att leva någon annanstans än nära jorden.
Att varenda vår få möta våra hyresgäster igen. Varenda vår vippar Sädesärleparets stjärtar lika kärvänligt på sin ordinarie hyresplats – vår gräsmatta. Å tänk, de sista åren har de fått sällskap av den lite färggrannare Forsärlan. De är hemma!!
HÖSTEN SVÅR
Är hösten svår för en jordgubbe?
Det blir inte svårt ifall man följer det naturliga års-varvet. Om inte vetekornet faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn, men om det dör så bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i denna världen, han ska bevara det och vinna evigt liv.
Farfar har börjat göra sammanfattning. Vintern har inte kommit än men väl hösten. Jag vågar inte ta pension – de har ju så hemskt bråttom penisonisterna – men jag kan sammanfatta och känna efter ifall Hösten bli Svår.
Viktigast är nog hur vi sår. Ifall vår sådd hamnar på berggrunden eller bland törnen så kan hösten bli svår. Den Goda Jorden är där vi gödslat med Kärlek.
Kärlek i praktisk funktion, Kärlek mot de små, Kärlek mot de udda, Kärlek mot de som inte får plats i vårt land. Kärlek i praktiken.
Höstens Vår för Bryntessons å alla andra blir inte Hösten Svår ifall vi delar.
Ett Fyrfaldigt Leve för vårt BlåGula Klotrunda Fosterland!
