Ångra sig måste man göra.
Men bara lagom. Vi kan inte sitta å ångra allt vi gjort igenom Livet. Bara för att det inte blev perfekt.
Bättre är å lära sig.
Men lagom är alltså bäst. När jag skärskådar mitt liv ser jag ett liv annorlunda gentemot Medel-Johansson. Ganska självklart. Det är ju mitt liv.
Jag är nöjd. Förhållandevis nöjd. Ändå.
Visst tycker Du som känner mig å många andra att arbete härhemma i Högelian varit snedfördelat, när Mor Ingegerd skött det jordnära medan jag haft “roligt” och jobbat. Kanske har Du rätt. Kanske inte. Mor Ingegerd är så förtvivlat mycket bättre på dessa hushålleliga saker. Visst kan det vara en dålig ursäkt, ändå är det sanning. En totalt ofeministisk sanning.
Hoppas å vill tro jag ändå dragit strån till stacken.
Visst ångrar jag. Det finns ett par saker jag grämer mig rejält för.
- Nu först fattar jag hur det är å bli “gammal”, att inkorporera barn o barnbarn. Hur gjorde jag? Ja Pappa dog innan jag var vuxen, men Mamma? Mamma som var pigg ännu opp i 90-årsåldern – var fanns hon i mitt liv? Egentligen lite styvmoderligt. Vi ringdes vid och pratade, vi var där nån gång ibland. Givetvis vid alla högtider, men hur aktiv fick hon va i mitt å mina barns liv? Hon var ju så intresserad. Varenda resa vi gjort så var hon den som absolut och med största intresse ville se och berättas om varenda bild vi hade. Å hon ställde så gärna opp. Fast ville inte va i vägen..
- å så …..efter att vi fick underbara Sara dröjde det sju år innan vi vågade skaffa barn igen. Men så kom September-dagen 1982 med en förlossning där allt var väl. Vi två och världen runtikring var bara lättade. Då hände det där dumma som jag inte kan få ogjort. Fastän Ingegerd sa kan Du inte stanna här å gläds så hade jag inte ro i kroppen för att göra det. Vi var ju mitt oppe i den allra mest hektiska bärsäsongen och BISON BÄR skulle absolut gå under ifall jag inte gjorde ett kvällsskift i mitt nystartade företag. Förtvivlat Dumt. Idag vet jag att världen inte gått under ifall jag bara kunnat stannat på BB å Glädjas.
Vi fick följa Mamma/Farmor ända till graven vid 92 års ålder. å Bär- o Svamp-inkomsterna har kommit både Nils, Sara å Ingegerd till del. Men just då var de alldeles förskräckligt onödigt för viktiga. Det har jag lärt mig för Livet. Vissa saker kan man inte göra ogjorda. Vissa saker får man leva med. Vissa saker får man på nåt sätt sona livet igenom.
Vi är så olika allaihopa. Plus o Minus. Idag har vi barnbarn som gillar Farfar. Men farfar har inte chans i världen emot farmor. Hon står dem närmare, hon ser deras behov innan de själva ser dem och hon fortsätter leva sitt hönsmamme-liv. Å farmor skördar frukterna.
Visst har jag gjort ganska många arbetstimmar under de här sextisex åren. Men ett har jag lärt mig. Kom INTE å säg att Jag Har Inte Tid – för Jag Har Tid!!
Testa mig gärna. Jag utmanar Dig ofta å gärna i detta. Jag tror nämligen vi har tid. För 
mig är det näst intill barnsligt att vi ska jaga å stressa å låta som att vi är sååå viktiga när vi har så brått. Finns inte minsta anledning att ha sååå bråttom. Vår kultur, vår standard och vårt sociala skyddsnät talar om att vi Behöver Inte ha brått.
När vi får Leva Om Våra Liv – då ska vi LEVA!
Vi ska förstås jobba, annars går Livet inte ihop. Men varför ska vi ta tre skördar per år ifall vi överlever på två.
Nästa Liv ska vi bruka den Goda Tiden vi får över på det som är värdefullt.
Vad är värdefullt för Dig? Själv ser jag två saker. Människor o Natur.
Natur är jag jättedålig på fast jag lever i den vackraste av världar. Jag ser vilken fantastiskt vacker blomma Ingegerd har odlat. När Ingegerd visar den.
Människor har jag i så fall lättare för. Familj, släkt, vänner. Å andra vänner. Jag samlar på Människor. Superspännande. I mitt Nästa Liv som jag har börjat har jag tid att samla på Människor.
Hindi-språkets KAL betyder såväl igår som imorgon. Vi säger kal-kal !!
