Det är dax nu.
Vi måste dit.
Men det är trångt.
Trångt i Saligheten. Trångt om Saligheten
Varför ska vi alla dit ?
På en gång!!
Vem gör vi lyckliga?
Oss själva eller den vi köper julklappen åt.
Min numera högst sparsamma familj har väl förstått att det där med att klappa varandra med hårda paket inte betyder så mycket positivt längre.
Men vi har ju barnbarn.
å kanske den o den o den.
Jo jag är vrång.
Det är jag för det allra mesta.
Jag minns med nostalgisk precision min egen barndoms jular.
Det var mycket mera snö, det var mycket kallare.
å det var mycket roligare.
VARFÖR?
Det måste väl ändå bara bero på att vi har för mycket,
vi önskar oss för mycket
och vi kräver för mycket.
Vi fick massor med julklappar jag och mina syskon.
Det blir så med en riktigt liten släkt och ogifta mostrar å farbröder.
Jag minns med eufori att jag fick så många julklappar.
Jag minns den oändliga längtan till julaftons kväll.
Att mamma o pappa nån gång skulle bli färdig där i lagårn.
Att den märkliga lutfisken och gröten som inte var nåt
att stå efter var bortdukad. Och bortdiskad.
Till och med Jesusbarnet spolades bort med diskvattnet.
Det var ju klapparna runt granen,
julgodisen och frukten som vi väntade på
sååå mycket.
Så mycket att jag ofta under julafton gick och hade ont i magen.
Så var det dax!!
Ibland kom det en tomte, ibland läste far i huset opp de taskiga julklappsrim som vi knåpat ihop.
Jag minns oerhört väl när jag knaprat ihop 49:50
för att från ett Borås-företag
tillhandahålla ett väldigt paket innehållande “Stiga ishockeyspel”.
Minnesbilden där jag på köksbordet slet av emballaget försvinner aldrig.
Lycka.
Däremot kommer jag knappt ihåg nåt enda av alla,alla julkappar jag fick.
Jag kommer ihåg att jag var väldigt glad under julkvällen och julnatten.
Jag var glad för alla de klappar jag fått.
Och jag var glad för alla de små, små klappar jag fått ge.
De allra flesta av oss idag har inte kvar kapaciteten
att få känna den glädjen.
Därför att det är så självklart att äga, att ha.
Hur kan Dina o mina barnbarn å syskonbarn å bryllingar
bli glada för allt de får.
När ska de bli glada?
Hur ska de kunna va taxamma?
Det är för självklart.
å det kan verkligen inte dom hjälpa.
Det är verkligen inte deras fel.
Vad ska vi då ge?
TID.
Tid tror jag är en bra sak att ge bort.
Många verkar inte att ha tid.
En annan tanke kommer oxå till mig.
Vi var på semester i Mexiko.
Vi råkade vara där på “De Dödas Dag”
Det var verkligen inte Hallowen eller nåt liknande.
Bilden jag tar med här visar inte verkligheten.
Denna kärra var kommersialismens påhäng som även finns i Mexiko
Det var den dagen på året som man mindes den som inte
lever kvar ibland oss.
Han/Hon var högst levande just denna dag.
När man pratade, skrattade, grät.
När man åt så stod det en tom stol vid bordet med porslin framför.
Glöm inte……
Vad tror Du?
Vi sitter tämligen fast i våra traditioner.
Många av dem är viktiga, värdefulla och högst goda oxå.
Men tror Du att det skulle kunna finnas plats för en enda stol,
en enda tallrik till runt bordet………..
Den jul vi fixar det – när vi ser att det finns ensamma, ledsna, uttråkade
När vi kan fixa en JUL som vi verkligen minns
Låt tanken flyga iväg med denna idé.
Så får vi se var den landar
Å Du.
Jag säger inte att det var bättre förr.
INTE
Jag säger att det är andra saker som är bättre nu.
.