Mitt i vitsippsförväntan å transträck.
Just när man funderar på lärkan å inte
börjat tänka på kantarell.
Långt innan häggen och när syrenen
finns bara som synminne.
Då skriver jag om Min Barndoms Jul.
De gäller å sticka ut.
För visst blev Du lite nyfiken.
Fundersam
Förbryllad
eller……….typiskt dom där…………
Jo nu när vi ändå går i väntan å minnets tider.
Nu när vi vi inte tänker på regntunga skyar, brunbrända gräsmattor eller ryggskotts-tuff snöskottning.
Nu när vi har sinnet inställt på att det bara ska bli sååå jättefint.
Då kan vi lika väl ställa in minne- o förväntansnavigatorn på JULen.
Här kan vi prata om det rosa skimret. Skimret där vi bara minns det roligt roliga.
Det som var så stort i den lille ensamma bonnpojkens vardagsliv på 50-talet att han hade magknip innan det blev julkväll.
När allt var ovanligt städat å pyntat å levande ljus lyste å värmde överallt.
Till o me kossorna och hästen hade fått extra gott kraftfoder å havre.
Pappa hade varit på “bua”, hemmanets kooperativa butik å köpt godis å mycket frukt.
Inte vardagsmat inte.
Viktigt viktigt att allt var färdigt innan julfirandet kunde börja. Mamma å pappa som småbönder med åtta kor, häst, grisar å höns jobbade alltid.
I lagården var man tre gånger om dagen året om och så mycket annat runt om som bara måste göras.
Och allt detta skulle alltså vara färdigt innan vi firade julkväll. Vi skulle ju vara lediga.
Inte såg vi att mamma kanske var dödstrött, som förutom allt vardagsslit, opraktisk arbetssituation med tre barn, gamla morföräldrar, samt på julen gärna andra släktingar som heller inte begrep.
Så var mamma o pappa in komna, skurade och uppfräschade och det var dags att äta.
Inte var det favoritmat. Det skulle ju vara risgrynsgröten och lutfisken….
En dag som man hade riktig fest. Mycket märkligt!!
Julskinkan från egna grisen var förstås god, liksom köttbullarna.
Förresten – spela inte så stor roll – väntar fortfarande på det största.
Efter maten skulle det diska å göras iordning.
Allt skulle ju va färdigt…………….
Sen ändtligen är det dax.
Vi sätter oss alla inne i finrummet å pappa läser julevangeliet och ber en bön med oss.
Avsaknad av goda sångröster gjorde att det sjöngs aldrig.
När även detta var av klarat så var det julklappar å godisbord.
Tänk att en enda gång om året få äta så mycket knäck å kola man bara vill.
Äta så att man än en gång fick ont i magen.
Å dricka “riktig” kolsyredricka.
“Rôpe-drekke” som farbror Herman sa.
Julklklapparna var i sig en ofantlig utdragen procedur. Först så delade eventuell jultomte eller annan läskunnig ut klapparna till vederbörig mottagare. Dåliga rim lästes opp.
När allt var utdelat räknades klapparna och man skulle öppna.
Men här var det inte fråga om att riva å slita.
Nej – räkna paketen, vem har fått mest? Förmodligen den minste i sällskapet. Den får börja att öppna efter att han/hon gissat innehållet med rimmets ledtråd.
Sedan öppnar man en efter en i tur och ordning.
Betänk att vi kanske satt tiotalet personer och åtminstone varje barn hade femton klappar var. Mer eller ofta mindre värda, men ändå.
Hela denna julaftons ordning med förväntan, med gemenskap, med värme och glädje den finns kvar inom mig än idag.
Rosaskimrat.
Verkligheten däremot såg vi inte då. Att vi kanske var klara klockan halv två på natten och ramlade i säng.
För att på morron oftast åka till kyrkan och julotta klockan sju.
Verkligheten var alltså att innan julottan och allt schå inför den hade mamma o pappa oxå gjort ett skift i lagårn på morron.
Vilken tur att man inte hade TV.
.
.