Fast jag tror vi måste ändra på ordningsföljen.
För att det ska VERKA måste det först VÄRKA.
Nån sa så här “Om inte vetekornet faller i jorden och dör så förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”
Märkligt.
Men väldigt Sanning.
Enkla konceptet är ju när det värker i tanden, vi går till tanddoktorn, han utför sitt verk – möjligen efter viss skräck hos oss patienter – å värken försvinner.
Men sädeskornet som dör, och därför kommer till liv hundrafalt igen, det är något annat. Något mycket mera. Något mystiskt.
Detta är inget gångbart budskap i dagens samhälle. Trots att våra fäder, bönderna i århundrade efter århundrade har praktiserat detta.
Trots att vi varje vår lika yrvaket vaknar till att döda buskar knoppar och gräset återigen gror.
Varför?
Jag är varken Filosof eller Teolog så jag blir tvingad att låta frågan vila. Lyfta på hatten å vandra vidare.
Dock
intressant är vårt västerländskt egoistiska synsätt
– Vi förväntar oss att Lycka är normaltillståndet och är olyckliga över att vi inte ständigt är lycliga
medan man bland österns vishetsläror finner att
– livet är tufft, så gläds när du har möjlighet.
Karin Boye, som själv gick den hårda vägen lärde oss att “det gör ont när knoppar brister”, ett citat som hela vårt samhälle känner till. Vet Du fortsättningen oxå? Boye skriver “ont för det som växer och det som stänger”.
Spelar ingen större roll om vi rör oss i Kyrkan eller ute i Samhället.
Läser Du Bibeln så betonar och beskriver den Lidadet mycket och ofta. Går Du till Kyrkan så är frågan om vad du kan tjäna på att be till Gud. Eller….?
Ute i samhället så är väl ändå sjukdomar å olyckor vårt käraste samtalsämne förutom YR-väder å dylikt.
Det är inte rimligt att vi lever tio, tjugo, trettio år längre än vår förra generation så mycket elände som vi klagar på.
Alltså att vi klagar på’t tror jag är något av kärnan.
Självfallet har jag empati för Dig som drabbats av cancer, Du som fått ett handikappat barn, Du som blivit arbetslös.
Men är det onaturligt?
Det kanske är naturligt. Adam o Eva åt ju ändock bara av Kunskapens träd, inte av Livets träd. Så vårt öde enligt den kristna läran är att
“en gång dö och sedan dömas”.
De kristna symboliserar denna död med att boskstavligen döpas, doppas i vatten, begrava det gamla, onda.
Jaså Du tror inte på Gud.
Nähej – slipp då!!
Jag tycker i alla fall att både Du och Jag en gång ska Bedömas o Dömas efter hur vårt liv sett ut.
Både Du och Jag har ansvar.
Du för ditt Liv. Jag för mitt Liv.
Går Du då igenom Meningen med det Liv Du hittills levat – inte har väl Livets Mening varit att klaga på det Onda.
Eller……….
Nu bara kasta jag ut grunningar igen…………….
Ni svarar mig inte.
Hoppas ändå att oxå Ni grunnar
Själv tänker jag som så…………
Jag är ju otroligt gynnad av Livet, egentligen alltid haft det bra.
Ändå tycker även jag att jag gått igenom rejäla livskriser.
Kriser är personliga. Storleken på en kris kan vi inte bedöma på varandra.
När vi kommer in i en kris i form av en Förlust av något slag. Arbete, Ekonomi, Vänner, Kärlek…. you name it.
Du hamnar i en naturlig sorgeprocess som omvärderar Livet.
Ifall Du stannar kvar i denna sorgeprocess blir Du bitter.
Knoppen brister aldrig utan blir en torr, livlös förhårdnad.
Men Livets Meing är att det ska spricka ut.
Efter Din sorgeprocess är Du fylld av mer Livsmening. Det är lättare att sortera vad som är viktigt och inte.
Du lär Dig att stava på ordet E m p a t i.
eller………………
